The mod(e)blogg has left the building...

Nu finns jag på http://friendlyfreak.wordpress.com

Välkomna dit!

Megalomaniac - en bipolär guide

Att upptäcka en smygande depression är svårt. Jag vaknar inte en morgon och livet är nattsvart, det smyger sig på. Sakta men säkert bleknar världen i grått, hjärtat blir tyngre och livet långsammare.

Men när jag väl inser vad som är på gång, för det gör jag oftast nu för tiden, så är det inget som gör att jag inte vill bryta spiralen. Depression är inte ett önskvärt tillstånd på något enda sätt, och jag har mina strategier.

När jag istället är på väg uppåt är det en kris och en sorg att behöva bryta. Föreställ dig att du är kär. Sen har du just blivit befordrad. Du har vunnit pengar. Du orkar massor, städar hela lägenheten, fixar och donar, strukturerar om alla pärmar och räkningar. Du behöver bara några timmars sömn varje natt, och ändå är du piggare än någonsin.

Och någonstans inom dig känner du din trygg i förvissningen...att du är väldigt speciell. Det är något mycket ovanligt. Du är utvald. Din väg är utstakad och du upptäcker ständigt nya tecken på din utvaldhet. Allt har en mening och du behöver egentligen bara flyta med.

Ok, hurra! Eller? Tyvärr inte. Tillståndet kallas hypomani. En hypomani kan vara riktigt trevlig, ett rus och en kick. Om det stannar där. Det kan stanna där, och det kan fortsätta att skruvas upp till en renodad mani, och då är vi illa ute. Det är då man gör #riktigt_korkade_saker.

Föreställ dig att avbryta sex när det är som skönast. Föreställ dig att hitta den du älskar i en situation som innebär att du förlorar henom. Föreställ dig alla antiklimax du kan tänka dig. x 100, för nu handlar det inte om en specifik situation, person eller föremål, utan om livet själv - och så knipsar du av. Hur känns det?

Jag har varit deprimerad mer än jag kan räkna, egentligen kanske man hellre ska räkna de tillfällen då jag varit "frisk". Manisk har jag varit en gång vad jag minns. Då var jag helt oförberedd och sköts ut mot stjärnorna med en fart jag aldrig upplevt. Det var ett fyrverkeri, jag slutade sova och äta, min kropp var så stressad att jag fick blåmärken överallt.Jag upplevde allt det jag beskrev, och jag trodde att jag var glad. Men i efterhand ser jag ju den fruktansvärda ångest jag ständigt hade. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är idiotier, jag skäms fortfarande och antagligen kan jag såra människor genom att berätta att det jag gjorde var under en mani - men det jag vill ha sagt är, att nu känner jag igen signalerna.

Så istället för att vara uppe sent och städa, få vara pigg och glad för en gångs skull osv. Så får man ta tag i att ta sönder den underbara bubblan.

Mitt recept är att bli fascist.

Steg 1 är alltid att se till att få sova. Och på mig hjäper bara mediciner. Du vet själv bäst vad som hjälper dig.

Steg 2 är regelbundenhet. Gå upp på morgonen, ät frukost, lunch och middag. Gå och lägg dig i tid och gör det du behöver för att få sova. Vänta inte sen, då blir du pigg igen.

Steg 3 Rör på dig. För mig blir det fler hundpromenader och kanske en vända på lunchen MEN se upp så att det inte blir ett maniskt ångestdämpande gående i timtal.

Steg 4 Skriv en notering varje dag. Om du sen känner att du behöver kontakta psykiatrin så vet du hur dina dagar sett ut och hur du har svängt.

Steg 5  Håll dig vettigt sysselsatt. Och då räknas inte maniskt tvättvikande, städande, tränande osv. Jag har ett arbete, det håller ordning på mig. Du kanske har något annat socialt sammanhang?

Steg 6 BERÄTTA. För en vän, mamma, pappa, någon du litar på. Det behöver inte vara mer dramatiskt än "Jag känner att jag är lite uppskruvad just nu, kan du säga till mig om jag börjar flippa? ;) Det går att säga i en skämtsam ton - och faktiskt - det är inte skamligt. Ingen skulle tycka att det var konstigt om du berättade att din astma var värre än vanligt eller att ditt blodsocker var svårkontrollerat just nu.

Berätta inte för ängsliga människor, de kommer att bli rädda och ställa till mer än nödvändigt. Kom också ihåg att du inte har någon skyldighet att informera din arbetsplats, lärare eller andra som inte har med det att göra.

Steg 7 Drick inte alkohol. Då släpper ännu fler spärrar.

Steg 8 Beröm dig själv. Du behöver det just nu för du är sjukt duktig som avbryter något som i stunden känns helt fantastiskt bra. Har du knäppa tankar så låt dem bara komma. Titta på dem och släpp dem bara. Värdesätt dem inte, håll dem inte tillbaka.

Efteråt brukar jag känna mig som en deprimerad disktrasa. Men det varar inte så länge och det viktigaste är då att ta hand om sig själv. Ett varmt skumbad, bra musik, läsa en bok, få massage, prata med vänner.

Dagens freakshow

På en bar igår kväll:

Man som jag inte känner sätter sig bredvid mig och tittar noga.

- Vad mycket tatueringar du har!
- Ja oj, kom så går vi hem och ligger.

Sa jag. Inte.

Visst är jag konstig.

On my way



På väg till Malmö med jobbet. Letar efter en rik man i DI. :P

Dagens freakshow

Står i djuraffären och ska köpa specialmat till Fräs (han har fått tänder utdragna).

- Ojoj, vad säger doktorn när du har såna där grejer i armarna?
- Jaa, det är väl lite olika från läkare till läkare
Mannen i kassan sträcker fram ett tjockt finger och petar på min arm.
- Oj vad hårt det var. Vad säger doktorn om du säger att du har ont i armen då?

Jag tackar för mig, packar ner maten och drar så fort jag kan.

Dagens freak

I fredags:

Jag är ute och äter lunch med kollegan Karin och vi pratar bland annat om att folk ofta kommer fram till mig och vill prata tatueringar, berömma mina eller fråga om råd, eller bara glo.

Efter maten går vi till Ica för att handla snus (hon) och godis (jag), och när jag som bäst står och petar ut alla mörka chokladdoppade hasselnötter (för de är vegan och de ljusa och vita är inte det. Pinsam, ja jag vet) så kommer det fram en kvinna.

- Hej, var gör du dina tatueringar
- Jag brukar gå till en studio som heter Flash fighters, och några är gjorda i Norge.

Vi pratar ett bra tag, hon vill göra en cover-up. Och jag känner hela tiden hur Karin står bredvid och tänker "Det ÄR verkligen precis som hon berättade".

Jag ska skriva något som är helt ärligt. Jag tycker att det är skitkul. Jag är priviligerad som människa. Dels är det kul med beröm och uppmärksamhet. Men dels är det också en fantastisk skola i artighet. Och i att klara av att möta människor, besvara samma frågor en miljon gånger och le samtidigt.

Svinigt värre...


Dagens freak

Förra veckan:

Jag sitter på Tvärbanan och läser. Ser att personen bredvid mig antagligen stirrar på mina armar men bryr mig som vanligt inte utan tycker mest att det är kul. Går av vid Liljeholmen och känner att någon stöter till min arm men tror att det är trängseln. Nån petar till lite hårdare och jag vänder mig om.

- Hej säger en helt okänd människa.
- Hej hej säger jag
- Känner du Hanna?
- Hm, vilken Hanna?
- Hanna Hård
- Ah, ja det gör jag.
- Hon hälsar!
Här börjar jag nog se väääldigt förvirrad ut.
- Jo, jag la upp en statusrad på Facebook(!!) att jag satt bredvid en tjej med saker i armarna och varför gör man sånt. Och då svarade Hanna och frågade om det var en rödhårig tjej med glasögon. Och att du var jättegullig så därför vågade jag hälsa.

Det är ju iallafall tur att jag är känd som jättegullig och inte som the evil bitch with tattoos.

Dagens döskalle



Men det här var ju sjukast snyggaste stolen ever...

Nya freakshows

För övrigt så är det ju vår nu, och det innebär att folk stirrar på Helena. Som den exhibitionist jag är så gillar jag det. Så nu kommer det nog en del Dagens freakshow igen. :)

Long time no see

Ja det är ju bara att börja spara...

http://home.marianilsdotter.com/shop/hand/bat-ring/

Oslo

Nu har jag avbokat tiden på studion och kontaktat Kari Kjelskau på Memento tattoo istället. Så jag drar antagligen till Oslo om ett tag, ska dock inte bara göra strecket förstås utan lite annat också ;)

Nu är det dags.

2001 hamnade jag i psykiatrin. Det är 10 år sen nu. Jag har ringt och bett att få ut mina journaler. Jag antar att de kommer att kosta en del. Jag har faktiskt ingen aning om hur tjocka de är.

Anledningen till att jag gör det är två. Dels är det 10-årsjubileum i år. Dels vill jag ha svart på vitt hur jag förändrats under de här åren. Dels måste jag få veta varför alla som har insyn i mina journaler håller på att skita knäck så fort det handlar om att jag ska prestera. Det är faktiskt riktigt obehagligt att inte bli lyssnad på. Det känns som att banka huvudet i en vägg. Det är kränkande och förödande att inte bli trodd.

Så jag måste få veta.

För övrigt kämpar jag just nu. Med att ta tillbaka det X tagit ifrån mig. Med att bygga upp mitt anseende igen. Med att ta tillbaka min självkänsla och min glädje. Det går. Men då och då kommer tårar i mina ögon när jag inser hur saker gått till. Ordet är kränkt. Det känns som en blomma av skam som plötsligt bara slår ut i min bröst och får det att svartna för ögonen en sekund.

Å ena sidan förstår jag inte hur jag stått ut. Å andra sidan vet jag att jag står ut med fruktansvärda saker.

Jag är bra. Det vet jag. Jag har gjort sånt som få människor klarar av, jag har blivit en lugn, tålmodig, snäll, klok och vacker kvinna, från att ha varit en ångestfylld, djupt deprimerad, aggressiv människa.

Så sorry. Du lyckades inte. Du lyckades inte knäcka mig. Du försökte verkligen, eller hur? :) Jag störde dig, eller hur? Men du förstår, jag lever av en anledning. När livet blir fruktansvärt svårt, då kurar jag ihop mig mot vinden och fortsätter att gå. Det har räddat mig hittills. Jag ger aldrig upp. Jag står ut.


(Det här har inget med kärleksrelationer att göra).

Streck i räkningen.

Efter att ha haft extrem tatueringsabstinens i några veckor så tog jag mig iväg till en studio som jag fått rekommenderad. Jag vill nämligen tatuera mig på hakan, något som väldigt få gör - och min vanliga tatuerare skulle aldrig i livet göra det. Hon vill inte ens tatuera mig på halsen.

På deras Facebook-sida står det att de har drop-in, men när jag väl var där så hade de inte tid förrän i april. Det kändes ju lite sådär.

Visst, det kan ju vara en taktik, att ge folk betänketid. Men då är det väl mer schysst att kolla av med folk, hur mycket tatueringar de har osv. Det är inte direkt min första, och jag har gjort en hel del "grövre" grejer också. Jag ska inte färga hela hakan svart heller, ett tunt streck ska jag ha.

Nä, den tiden ska jag avboka. Jag drar till Tattoo meltdown istället om jag har råd, annars fixar jag det på annat sätt. Kan ju åka till Oslo och Kari Kjelskau t.ex.

 Ett jävla streck liksom.

Jag är faktiskt irriterad.

Kom kom kombo.

I dessa bistra tider får man göra vad man kan för att hålla hyran nere. T.ex. bli kombo med bästa kompisen. Det skulle inte vara något konstigt om inte denna kompis var en kille. För i Sverige 2011 kan en tjej och en kille inte vara kompisar, och defenitivt inte bo ihop utan att få kommentarer. En kollegas svar på min skämtsamma kommentar "Ja, det blir ju lite trångt om både han och jag träffar en partner samtidigt" var "Ni kan ju rationalisera bort de där andra personerna".


Om

Min profilbild

Helena

Lagom tjock kvinna i sina bästa år. Alternativ plussizemodell. Lever för mina katter, min galna hund och bodymods.

RSS 2.0