Conch

Jag passade på att töja upp conchen i veckan. Har man inte råd att pierca sig eller köpa nya smycken kan man alltid fixa lite med nåt hål man redan har. Och nu hade jag ju redan en tunnel i 5 mm eftersom jag håller på att töja vänster örsnibb också. Jag vet inte om jag ska sluta på 6 mm, jag får se hur det funkar med det stora hålet - och om det ska vara kvar på 18 eller om det ska bli större.

Från 3.2 till 5.0 har jag töjt conchen själv, vilket känns roligt eftersom det är en av de mest svårtöjda piercingarna. Det har inte ens varit svårt, min kropp verkar som "gjord" för att töjas. Hålet var liksom redan tillräckligt stort, det var bara att stoppa in pluggen. Men AJ vad ont det gjorde trots det. Brosket trängs ju undan, så det sprängde i hela örat. Nu känns det dock nästan ingenting. Få se om jag stannar på 8 mm.

Andra conchen ska punchas. När pengar finnes...


En dåres försvarstal.

Det är ganska pinsamt, men jag har extremt mycket fördomar mot tatuerade och piercade människor. Många ser i mina ögon helt enkelt inte särskilt bra ut, och de ännu sämre ut med några kassa tatueringar utslängda på kroppen.

Jag umgås inte med människor som ser ut som jag, mycket beroende på att andra "alternativare" ofta beter sig högdraget och oåtkomligt, kanske beroende på osäkerhet men det är inte roligare för det. Jag är säkert väldigt knepig jag med, men jag försöker åtminstone att trycka nästippen nedåt.

Jag känner mig ofta utanför och annorlunda, där andra har studios och piercar och tatuerar, hänger på mässor och dricker bärs jobbar jag med trasiga ungdomar och hemlösa katter. Jag sitter gärna och fikar i timmar eller sover middag med hunden. Mina tatueringar ser inte ut som andras, jag har inga japanese eller old school. Jag är inte ett dugg rebell.

Annars är det väl en bra dag. En av katterna har varit sjuk och jag trodde förstås att hon skulle dö, men antagligen hade hon ätit för mycket rosenblad, kräkts och blivit uttorkad. Nu mår hon bra igen och alla prover var ok.

Bara de tama fåglarna...

Det har inte blivit så mycket bloggat de senaste dagarna. Ibland blir det bara för mycket i den s.k. verkliga världen.

Egentligen är det två saker som hänt:

1. Jag blev brutalt påmind om en sorg jag dagligen lever med.
2. Jag hamnade i en förlora/förlora-situation eller "damned if you do, damned if you don't".

Det har varit ledsna och ångestfyllda dagar, men nu ska jag ta mig därifrån.

Bara de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.

Jag kan göra vad jag vill.


Hur det hela började.

Jag insåg i går kväll att jag inte riktigt minns när jag gjorde min första tatuering. Jag är hyfsat säker på att det var någon gång 2001, antagligen på hösten. Men det kan ha varit tidigare också.

2001 var ett väldigt jobbigt år för mig, även om det förstås i slutänden var ofrånkomligt och "bra." Jag fick nämligen, efter ett liv med psykisk sjukdom, ett totalt sammanbrott och i förlängningen äntligen den hjälp som jag skulle behövt för många många år sen.

Jag tänker inte gå in på det, iallafall inte i det här inlägget, kanske dyker det upp längre fram. Det är inget hemligt, snarare tvärtom. Men iallafall...

Jag mådde mycket dåligt, jobbade på en fruktansvärd arbetsplats där jag dessutom brände ut mig ganska rejält. Någonstans här hade idén till en tatuering dykt upp, men det tog nog två år innan den blev av. När jag väl bestämt motiv så gick jag först till East Street, eftersom de var störst, mest kända och jag brukade pierca mig där. Efter en diskussion med en tatuerare som ville göra bilden dubbelt så stor och inte alls som jag ville, så gick jag därifrån, kände mig ledsen och dum och funderade på om jag skulle skita i det. En kompis rekommenderade då Mia på Flash Fighters. Och tänk, där gick det bra att göra tatueringen precis som jag ville ha den, dessutom 1000:- billigare. Det är ju inte så att Mia är en sämre tatuerare, tvärtom. Hon är en av dem som hållit på längst i branschen och är oerhört duktig.

Och trevlig, skulle det visa sig.

Jag såg dokumentären Modify igår, och repliken "det tar fem år att komma på sin första tatuering och fem minuter att komma på den andra" stämmer så väl in på mig. Två veckor efter att de första var på plats - seriefigurerna Morrgan och Klös, så dök idén upp till en liten katt vid vänster vrist med en lång svans som slingrade sig runt. Min dåvarande pojkvän fixade motivet i datorn, och så var det dags igen.

Och igen, och igen, och igen.

Mina föräldrar betedde sig givetvis illa, redan från den första tatueringen, men det var jag van vid, det gjorde ont, jag mådde dåligt och grät och fick mer ångest. Men jag slutade inte att tatuera mig. Och min mamma kunde inte muta mig med pengar för att jag skulle ta bort tatueringen. Den satt där den satt.

Efter den lilla katten blev det en taggtråd runt höger vrist och en symbol från Star Wars på vaden. Ytterligare en symbol från Star Wars på ryggen och en egyptisk hieroglyf som symboliserade katten. Det var 2002 och Star Wars II hade precis haft premiär och jag hade börjat jobba på Stockholms katthem. Jag minns inte exakt när, men jag tatuerade även in "May the force be with you" i Aurebesh på höger arm. Jag kände att jag behövde det. 

To be continued... 

Barrikader eller barrikadera?

En person sa en gång till mig att man faktiskt inte måste stå på barrikaderna jämt, och i alla frågor.

Till viss del håller jag väl med, man ska välja sina strider. Å andra sidan finns det faktiskt tillfällen då det i mina ögon inte är försvarbart att inte engagera sig.

För mig är det viktigt, eftersom jag vill att de som kommer efter mig ska ha det lättare, och vara mer accepterade än vad jag är. Vi har inte fått några reformer gratis. Kvinnor hade aldrig fått rösträtt, vi hade aldrig haft fri abort, vi hade aldrig haft en lag som förbjuder barnaga eller en äktenskapsbalk som välkomnar homosexuella par om inte några modiga människor hade stått på barrikaderna.

Det känns särskilt aktuellt så här efter Pride.

Jag är en hyfsat priviligerad människa. Jag har talets och skrivandets gåva, jag kan uttrycka mig så att människor förstår och jag kan engagera. Jag är vit, och jag är heterosexuell. Jag har ett bra jobb som gör ett gott intryck på folk. Idag är det inte särskilt många som vågar sätta sig på mig, eller klappa mig överseende på huvudet.

Så är det inte för alla. Alla kan inte tala för sig själva, vågar inte synas och höras och är av olika anledningar mer utsatta.  Är det inte lite av min plikt då att våga ta striden. Jag gör det inte "för deras skull", även om det låter fint och ädelt - utan snarare för min egen skull. Den jag skulle vara om jag själv inte kunde eller vågade. Då skulle jag vilja att någon annan gick före och visade mig olika val, och olika sätt att hantera livet.

Jag är så tatuerad idag att jag blir en symbol för "den tatuerade människan". Allt jag gör och säger gör jag inte bara som mig själv, utan också som tatuerad och bodymoddad. Det betyder faktiskt, att om jag uppför mig illa så faller det tillbaka på en massa andra människor också. Vissa gillar det, de vill se sig själva som outsiders och som icke godkända samhällsmedborgare. Good for them. Men jag är inte sån, och det är inte de flesta andra moddade människor heller.

Om man vill känna sig svår eller farlig och konstig som moddad, så vill man förstås inte att det ska vara enklare att vara tatuerad och piercad. Men om man som jag, och många andra vill öka acceptansen i samhället, då får man faktiskt ta sitt ansvar och bete sig schysst och vara artig och trevlig.

Jag kan vara rent ut sagt SKITTRÖTT när 20 pers har frågat mig hur mina anchors sitter fast eller hur man gör implantat - men ärligt! Om det nu är såå jobbigt, så kanske jag borde dölja dem. Det gör jag ibland. Men man får försöka komma ihåg att människor frågar för att de är nyfikna och intresserade och kanske kan det vara vägen in i en helt ny värld för dem...?

Det handlar lite om att ens agerande alltid får konsekvenser. Och i mitt fall har mina utsmyckningar väldigt sällan lett till dömande och elaka kommentarer och reaktioner, utan till nyfikenhet och intresse. Och det måste jag nog acceptera och vara beredd på när man gör så mycket saker med sin kropp.

Därmed inte sagt att man någonsin ska acceptera att bli dåligt behandlad.

Jag brukar tänka så här. Om jag kommer på 10 pers på rak arm som hellre tar tag i vad det nu är, än vad jag gör, så är det inte mitt ansvar. Annars är det det. (Och då menar inte jag att man ska ta på sig enorma bördor av olika slag, utan lite vardagligt ambassadörsskap bara.


För mig är det enkelt. Antingen står man på barrikaderna. Eller så barrikaderar man sig bakom en dörr där man får vara ifred, och till följd av detta kommer en mängd människor inte veta om att man finns, och således känna sig väldigt ensamma. Och förvänta dig inte att någon annan för din talan. Alla andra sitter också bakom sin lilla dörr och känner sig ensam.

RSS 2.0