en mod(e)blogg om jakten på den perfekta kroppsstrumpan

En person sa en gång till mig att man faktiskt inte måste stå på barrikaderna jämt, och i alla frågor.

Till viss del håller jag väl med, man ska välja sina strider. Å andra sidan finns det faktiskt tillfällen då det i mina ögon inte är försvarbart att inte engagera sig.

För mig är det viktigt, eftersom jag vill att de som kommer efter mig ska ha det lättare, och vara mer accepterade än vad jag är. Vi har inte fått några reformer gratis. Kvinnor hade aldrig fått rösträtt, vi hade aldrig haft fri abort, vi hade aldrig haft en lag som förbjuder barnaga eller en äktenskapsbalk som välkomnar homosexuella par om inte några modiga människor hade stått på barrikaderna.

Det känns särskilt aktuellt så här efter Pride.

Jag är en hyfsat priviligerad människa. Jag har talets och skrivandets gåva, jag kan uttrycka mig så att människor förstår och jag kan engagera. Jag är vit, och jag är heterosexuell. Jag har ett bra jobb som gör ett gott intryck på folk. Idag är det inte särskilt många som vågar sätta sig på mig, eller klappa mig överseende på huvudet.

Så är det inte för alla. Alla kan inte tala för sig själva, vågar inte synas och höras och är av olika anledningar mer utsatta.  Är det inte lite av min plikt då att våga ta striden. Jag gör det inte "för deras skull", även om det låter fint och ädelt - utan snarare för min egen skull. Den jag skulle vara om jag själv inte kunde eller vågade. Då skulle jag vilja att någon annan gick före och visade mig olika val, och olika sätt att hantera livet.

Jag är så tatuerad idag att jag blir en symbol för "den tatuerade människan". Allt jag gör och säger gör jag inte bara som mig själv, utan också som tatuerad och bodymoddad. Det betyder faktiskt, att om jag uppför mig illa så faller det tillbaka på en massa andra människor också. Vissa gillar det, de vill se sig själva som outsiders och som icke godkända samhällsmedborgare. Good for them. Men jag är inte sån, och det är inte de flesta andra moddade människor heller.

Om man vill känna sig svår eller farlig och konstig som moddad, så vill man förstås inte att det ska vara enklare att vara tatuerad och piercad. Men om man som jag, och många andra vill öka acceptansen i samhället, då får man faktiskt ta sitt ansvar och bete sig schysst och vara artig och trevlig.

Jag kan vara rent ut sagt SKITTRÖTT när 20 pers har frågat mig hur mina anchors sitter fast eller hur man gör implantat - men ärligt! Om det nu är såå jobbigt, så kanske jag borde dölja dem. Det gör jag ibland. Men man får försöka komma ihåg att människor frågar för att de är nyfikna och intresserade och kanske kan det vara vägen in i en helt ny värld för dem...?

Det handlar lite om att ens agerande alltid får konsekvenser. Och i mitt fall har mina utsmyckningar väldigt sällan lett till dömande och elaka kommentarer och reaktioner, utan till nyfikenhet och intresse. Och det måste jag nog acceptera och vara beredd på när man gör så mycket saker med sin kropp.

Därmed inte sagt att man någonsin ska acceptera att bli dåligt behandlad.

Jag brukar tänka så här. Om jag kommer på 10 pers på rak arm som hellre tar tag i vad det nu är, än vad jag gör, så är det inte mitt ansvar. Annars är det det. (Och då menar inte jag att man ska ta på sig enorma bördor av olika slag, utan lite vardagligt ambassadörsskap bara.


För mig är det enkelt. Antingen står man på barrikaderna. Eller så barrikaderar man sig bakom en dörr där man får vara ifred, och till följd av detta kommer en mängd människor inte veta om att man finns, och således känna sig väldigt ensamma. Och förvänta dig inte att någon annan för din talan. Alla andra sitter också bakom sin lilla dörr och känner sig ensam.