Hur det hela började.
2001 var ett väldigt jobbigt år för mig, även om det förstås i slutänden var ofrånkomligt och "bra." Jag fick nämligen, efter ett liv med psykisk sjukdom, ett totalt sammanbrott och i förlängningen äntligen den hjälp som jag skulle behövt för många många år sen.
Jag tänker inte gå in på det, iallafall inte i det här inlägget, kanske dyker det upp längre fram. Det är inget hemligt, snarare tvärtom. Men iallafall...
Jag mådde mycket dåligt, jobbade på en fruktansvärd arbetsplats där jag dessutom brände ut mig ganska rejält. Någonstans här hade idén till en tatuering dykt upp, men det tog nog två år innan den blev av. När jag väl bestämt motiv så gick jag först till East Street, eftersom de var störst, mest kända och jag brukade pierca mig där. Efter en diskussion med en tatuerare som ville göra bilden dubbelt så stor och inte alls som jag ville, så gick jag därifrån, kände mig ledsen och dum och funderade på om jag skulle skita i det. En kompis rekommenderade då Mia på Flash Fighters. Och tänk, där gick det bra att göra tatueringen precis som jag ville ha den, dessutom 1000:- billigare. Det är ju inte så att Mia är en sämre tatuerare, tvärtom. Hon är en av dem som hållit på längst i branschen och är oerhört duktig.
Och trevlig, skulle det visa sig.
Jag såg dokumentären Modify igår, och repliken "det tar fem år att komma på sin första tatuering och fem minuter att komma på den andra" stämmer så väl in på mig. Två veckor efter att de första var på plats - seriefigurerna Morrgan och Klös, så dök idén upp till en liten katt vid vänster vrist med en lång svans som slingrade sig runt. Min dåvarande pojkvän fixade motivet i datorn, och så var det dags igen.
Och igen, och igen, och igen.
Mina föräldrar betedde sig givetvis illa, redan från den första tatueringen, men det var jag van vid, det gjorde ont, jag mådde dåligt och grät och fick mer ångest. Men jag slutade inte att tatuera mig. Och min mamma kunde inte muta mig med pengar för att jag skulle ta bort tatueringen. Den satt där den satt.
Efter den lilla katten blev det en taggtråd runt höger vrist och en symbol från Star Wars på vaden. Ytterligare en symbol från Star Wars på ryggen och en egyptisk hieroglyf som symboliserade katten. Det var 2002 och Star Wars II hade precis haft premiär och jag hade börjat jobba på Stockholms katthem. Jag minns inte exakt när, men jag tatuerade även in "May the force be with you" i Aurebesh på höger arm. Jag kände att jag behövde det.
To be continued...
Min mamma är fortfarande besviken på att jag förstör kroppen med piercingar och tatueringar...jag gjorde min första tatuering när jag va 18, i slutet av 80 talet..så det är en stund sen...
Jag har missat att du har en blogg! Hittade den bara för att du hade komenterat i Electras blogg...
Vet att mina föräldrar inte heller tycker om tatueringar, men jag kan ju inte ta hänsyn till dem hela livet. Kändes väldigt jobbigt försa gången det var dax att visa upp den då halvfärdiga sleeven. Under vinterhalvåret var det ju inga problem.då behövde de inte se den, och det de inte visste nåt om led de inte av... men sen blev det sommar, 30 grader varmt när jag skulle träffa dem... Blev väl en smärre shockför dem... Visst, jag kunde ha förvarnat, men visste ju att de inte skulle bli så förtjusta. Morsans kommentar var att "tatueringar är fula och jag kan inte förstå hur man frivilligt kan utsätta sig för smärtan, det måste göra ont, men färg är ju i alla fall bättre än svara tatueringar...men jag tycker inte om det, men du är vuxen och gör som du vill" Tror de börjat vänja sig nu ett par måader efter att chocken lagt sig. Smaken är som baken och tur är väl det. Har också stött på männsikor som blivit nyfikna när de sett min arm och börjat prata, folk som man inte skulle börjat pratat med annars så jag ser det som bara positivt :)
