en mod(e)blogg om jakten på den perfekta kroppsstrumpan

Var nyss med om en intressant händelse på spårvagnen (jag är fortfarande kvar i Göteborg).

Jag och Tessie sitter på vagnen hem från stan, trötta och mätta av veganpizza och bananasplit från Old Corner. Det ramlar in ett gäng människor som jag inte ser, men av deras tonfall och vokabulär genast hänvisar till kategorin fulla tonåringar. Plötsligt känner jag hur någon liksom pillar mig i håret och vänder mig om, och där sitter en vuxen askalas kvinna.

"Asschå, kan inte jag bara få kolla lite på din tattuering" sluddrar hon. Jag  brukar inte ha något emot att folk tittar, men jag vill inte att fulla människor ska ta på mig - vilket egentligen är självklart. Det är ju faktiskt jag som bestämmer. Så jag säger nej. Och då tar det hus i helvete.
"Vafaan, äre märej äru psykfall ällär??" "Väm fään gaddar'u dejj föör? Det är ju föö att annra ska könna tetta"
"Hööhööhö" garvar hennes killpolare och en av dem drar upp armen, visar en taskigt gjort tribal och upplyser oss alla om att den är gjord på Kumla, eller om det var Österåker. Tjejen har vid det här laget lyckats få syn på räven bakom mitt öra och skriker "En liiiiiten stjärna med morrhåår". Nytt gapflabb. "Liiiten liiiiten stjärna". Sen börjar de sjunga "Vill du se en stjärna...".

Det hade varit roligt att ställa sig upp, slita av kläderna som superman och blotta mina c:a 75% tatuerad hud, piercade bröstvårtor, dermal anchors och implantat, men det ska nog stanna vid en dröm. :-) Vissa förtjänar inte att se mer än en lite skymt av all min konst.