Upp som en sol, ner som en pannkaka?
Jag stöter faktiskt inte på "ångra sig-syndromet" särskilt ofta. Det är människor, gärna icke-moddade, som är övertygade om att jag eller andra tatuerade och piercade människor kommer ångra oss när vi blir "äldre". Vad detta "äldre" innebär vet jag som 30-plussare inte riktigt.
Nå, jag började min modifikationsbana ganska sent, jag var 25 när jag äntligen la mig under nålarna första gången, efter en betänketid på säkert två år. På den tiden var Lunarstorm inte stort, det var STÖRST, och aktiv som jag var så sökte jag genast upp tatuerings- och piercingsdiskusarna. Jag märkte ganska snart att en liten tatuering i svanken inte räckte långt där. Jag var inte intressant, särskilt inte för de "RIKTIGA" moddarna, ett gäng på 18-20 år som tatuerade, piercade, töjde och klöv tungor i en väldans fart. Gärna hemma. Vilket var lite lustigt med tanke på att samma människor blev rabiata när någon liten 14-åring ville pierca läppen med säkerhetsnål.
Nu har jag hittat en av dem, den som var mest och störst och häftigast, och hon är nu 26 år. Ett år äldre än jag var när jag BÖRJADE. Hon har inga piercings kvar, förrutom sina enorma töjningar i öronen. Antagligen har hon kvar sin tungklyvning också, men inga bilder finns. Inte ett ljud om hennes suspensions. Kanske är hon mer hemlig nu för tiden, eller så hann åldern ikapp henne?
Det låter säkert som att jag tycker att min väg är den enda rätta, men så är det inte. Jag reflekterar mest, främst över att JAG tidigare tyckte att JAG var mesig, långsam och efter, och alla andra så självsäkra, coola och snygga.
Jag vet att jag kommer att bära mina mods hela livet. Och jag vill också kunna älska dem hela livet. Då kanske det är ok att vara lite långsam, mesig och efter. ;)
Min allra första
bredvid min allra största
Tror verkligen att det är jävligt sunt att vara "mesig" och långsam när det gäller sånt hära.
