Spöken.

Fler än jag har gjort kopplingen...hittade denna på internet.


Efterlysning!

Sofia som skrev ett så fint inlägg till mig, jag kan inte placera dig. Träd fram så får jag ge dig en virtuell puss!


Pix





Bjuder på lite osorterade ego-pics. Jag någon gång 2007 eller 2008



2007 tror jag





I sommar med voffe



I år på Pride



Jag och vännen Robert

Inget spännande.

Det blir inget spännande inlägg idag. Jag är grymt trött och har en av årets stressigaste veckor på jobbet. Samtidigt som jag ska evakuera mig och Solberga Zoo inför stambyte. Samtidigt som skolan börjar.

Var på tatueringsmässan Stockholm Ink Bash igår med vännerna Hemi och Ingemar + knattar. Grymt trevligt och både K och M var jätteduktiga. M var nog lite stolt över att hålla mig i handen och vara med på bilder ;)

Bästa kommentaren ever:

Fotograf kör upp en JÄTTEkamera i mitt ansikte
Jag: Oj, sitter jag i vägen?

Sen gick vi och åt god vegetarisk buffé på Legumes och M och K hade varsitt breakdown. Jag inser att kärlek är att se dessa små monster ha utbrott och ändå fråga när jag ska sova över där :)

Nu ska jag krypa ner i sängen med mina djur som antagligen undrar varför det är väskor och kassar överallt och varför matte stoppade ner en massa leksaker i en påse.

Dagens freak

I fredags, MNO outlet.

Kassörska: Hur sitter den där fast?
Jag: Den sitter fast med en liten platta under huden bla bla upprepning bla bla
Kassörska: Gör det inte ont?? Iiih vad läskigt!


Exakt på pricken.

Från: http://blogg.svd.se/idagbloggen?id=19845


Man bör komma ihåg att den stora massan av folk som tatuerar sig är mediokra människor med lågt IQ utan talang som tittar på TV 3 timmar om dagen och läser Expressen

Jag känner igen mig till punkt och pricka.

Sverigedumokraterna...

...och varför deras film är genialisk.


För att uttrycka det milt, så gillar jag inte SD. Men jag ser en hel del i deras film som är genialt när det gäller att tilltala en målgrupp bestående av stressade, bittra människor som känner sig förfördelade och åsidosatta av samhället. Observera att det inte är jag som påstår att deras målgrupp är sån, utan det är SD själva som riktat sin film mot dem.

Den börjar med att tydligt förklara för oss oinsatta att "ALL POLITIK HANDLAR OM PRIORITERINGAR". För att riktigt förtydliga radas sedelbuntarna upp och fladdrar omkring i räknaren. "SE SÅ MYCKET PENGAR INVANDRARNA FÅR!" Det är så pedagogiskt att man blir rörd.

Det förvånar mig dock lite varför de enbart riktat in sig på pensionärer som svag grupp, men det kanske har att göra med det eviga daltandet med denna grupp inför varje val. Inte för att jag inte anser att pensionärerna behöver få det bättre, men det är ett så galet uttjatat vallöfte att t.o.m. en plåtburk borde höra hur ihåligt det låter.

Däremot är det inte förvånande att kvinnor i burka utmålas som monstren i filmen. Eller snarare spöken. Det är inte direkt bara Sverigedemokrater som någon gång fnissat och kallat beslöjade kvinnor för spöke. Några av de mest bestialiska invånarna i Star Warsfilmerna är det beryktade Sandfolket (Tusken raiders). De är täckta från topp till tå och visar aldrig vare sig ansikte eller händer. Fega människor visar inte villka de är. Komiskt nog är de som en inverterad form av Ku Klux Klan.

De ansiktslösa förtryckta kvinnorna attackerar den stackars kvinnan med rullator. Hon är ensam. De är många. Hon är svag. De är många. Hon har rullator. De har barnvagnar, antagligen fulla med ättlingar som ska ta över jorden. De förökar sig likt ogräs. Vi ser hennes ansikte, hennes mimik, orolig. Hur kvinnorna i burka ser ut kan vi inte ens ana.

Tack och lov dyker nödbromsen upp innan den stackars pensionärer blir mat till de barbariska kvinnorna. Nu gäller det bara att tillräckligt många reko svenskar inser faran och gör sin plikt.

Lägesrapport Fräse

Vill bara skriva att Fräs inte hade stopp i urinröret utan en inflammation som han har fått medicin mot. Hoppas att det hjälper nu. Min gullekatt. <3

Fräse

Nu ska jag dricka kaffe och sen åka in akut med Fräs...jag tror att han har urinstopp - min absoluta mardröm. Men isf tur i oturen att det hände nu när jag är hemma.


Livet läker

En request på bloggämne var läktider för olika mods, så jag kör väl på det.

En mer utförlig redogörelse för hur det var att klyva tungan finns under december -09 och januari -10.

Kort sagt så kan jag säga att jag har sällan haft problem med tatueringarna. De kliar, fjällar och sen läker de. De som krånglat är vänster lår som en kompis gjorde (inte särskilt bra), då det blev mycket ärrvävnad och svullnad, och höger vad - som är nästan helt i rött. Rött är en knepig färg och många har problem med den.

De flesta tatueringar har läkt på 7-14 dagar.

Piercingarna är ju väldigt olika men så här var det ungefär, om jag minns rätt:

Tungan - läkte fort men gjorde extremt ont första veckan (här talar jag alltså om en tungpiercing). Det var faktiskt lika jobbigt som när jag delat den. Den svullnade till minst dubbel storlek och gjorde ont ont ont hela tiden.

Broskpiercings i örat - c:a fyra månader förrutom conchen som tog två år(!!!) Skulle aldrig pierca conch igen, håller på att töja höger och ska puncha vänster. Töjning har dock aldrig varit något problem.

Örsnibbar - Har tre stycken (hål, inte snibbar ;)). Alla tagna på studio och extremt lättläkta, kanske fyra veckor. Nu ligger de på 24, 22 och 5 mm. Har nästan inte haft några problem med töjningen, det har gjort lite ont ibland och en gång fick jag en smäll på örat strax efter en töjning så det svullnade upp. Nu mår örat bra igen.

Septum - Första gången jag tog den läkte den aldrig, men då mådde jag inte vidare bra psykiskt. Andra gången gick mycket bättre, det läkte väl på 6 veckor ungefär. Det har aldrig varit problem med att töja, det gör ont men går över fort.

Näsvinge - Se ovan. Första gången tog det lååång tid, jag fick lite keloid och sår som vägrade läka. Till slut läkte den och sen dess har jag inte haft några problem. Andra näsvingen var piece of cake (men fan vad ONT det gjorde, hade hunnit förtränga det sen sist:P)

Alla typer av läppiercing - Svullnat upp rätt mycket några dagar, minimalt med smärta, lite spänt. Läkt på 4-6 veckor. Jag har haft Mouche, Medusa, Labret och vertikal labret.
Labreten tog jag ut för att den skavde på tänderna, Mouche och vertikal för att jag helt enkelt tröttnade och Medusan för att den vägrade sluta svullna och bilda keloid. (buhu buhu, den är verkligen så snygg annars).

Navel - Var jättelänge sen jag hade. Började med att pierca själv två gånger och sen på studio två eller tre gånger. Det har aldrig funkat utan bara blivit infektioner och mindre irritationer. Sen migrerar smycket. Synd för det är en snygg piercing.

Bröstvårtor - Första gången läkte den inte, dessutom satt den snett trots att jag piercat mig på East street hos en gästarbetare. Nu funkar det bättre, men de har aldrig slutat att vätska sig en aning så jag tvättar med koksalt på sprayflaska varje dag. Har töjt dem två gånger och den gör ont, spänner som fan i någon timme och sen går det över. Har 3.2 nu och ska upp till 5 kanske? Men jag avvaktar bröstoperationen först.

Ögonbryn - Se navel. Tyvärr exakt samma problem, förrutom att jag aldrig försökt pierca ögonbrynet själv. Det funkar inte, och det är synd för det är en av mina favoritpiercings. Jag har försökt två gånger och båda gångerna har den migrerat.

Intimpiercing - Extremt lättläkt. 2-3 dagar kanske? Det gjorde ont, men det mest intressanta är att kroppen reagerar med flyktbeteende när något skadar fortplantningsorganen, och försöker springa därifrån. Mina ben började springa på britsen. Tur att piercaren hade varnat.

(Nu finns det säkert dem som inte tycker att det är lämpligt att berätta om sina intimpiercings. Då vill jag bara hälsa dem att det inte är särskilt kul att lyssna på hur de sprack eller inte sprack på sina förlossningar alt. om de snittades eller inte.)

Det var nog all metall. Får återkomma om jag glömt nåt.

Implantaten läkte ganska snabbt, 7-10 dagar tror jag. Dock såg de rätt hemska ut i början, särskilt de första jag gjorde. Som stora blodblåsor omgivna av kirurgtejp. Dagen efter jag hade gjort dem åkte jag på facklig grundkurs med en massa människor jag inte kände. Samtidigt blev det JÄTTEvarmt och jag hade bara en stickad tröja som var långärmad. Det var inte kul. :P

Nu kommer jag inte på mer att skriva så ni får fråga om ni vill veta mer.

Skit-kul



Hittade på södermalm förra året. Varken Arga lappen eller Tjuvtittat tog in den, de trodde nog att jag arrat det själv. Vilket jag int har.

De katter jag har idag

Ok, då kör vi lite önskemål. Politik orkar jag inte riktigt ta tag i och skriva idag så det får bli om katterna. En kort biografi om dem jag har nu.

Lilla Fräs:

Min JÄTTEstora hankatt som heter Lilla Fräs eftersom han var extremt liten och fräsig som kattunge. Fångades in i Husby av det som då hette Stockholms katthems Husbygrupp och senare bröt med katthemmet (pga 1000 anledningar) och blev Akutgruppen. Jag tror att han var den andra katten de fick in, den förste var hans bror som heter Imre.

Jag bodde på den tiden med en kille som inte gillade katter men tillslut gick han med på att vi skulle vara akuthem till Fräs och hans bror i några dagar (observera detta "några dagar", det är ett ständigt återkommande tema). Hans bror döptes till Emerson för att blidka min formel 1-slukande sambo.

Emerson visade sig vara en tjej och döptes om till Emma ;)

Emma och Fräs stannade i flera månader. Till slut ställde jag ultimatum och sa att jag skulle seriöst flytta om de inte fick stanna för jag kunde inte tänka mig att leva utan dem. Och de fick stanna. Det här var 2003, på hösten.

Emma dog tyvärr 2:a januari 2008, i njursvikt.

Sen kom det flera olika akutkatter, jag kanske berättar mer om dem någon annan gång. En dag lovade jag i ett svagt ögonblick att ta en katt "i några dagar" som akut behövde flyttas från jourhemmet. Eller det var nog mer "ö över natten" egentligen. Nåja, jag satt på Stockholms katthem där jag hade jobbat kväll och väntade och väntade (de skulle komma dit med katten och sen köra hem oss båda). Klockan elva på kvällen kom de med en fräsig brun sak. Det var Busan.

På den tiden hade jag en annan jourkatt som hette Maggan, och eftersom Busan var så skygg så bestämde jag att Maggan fick ta Busans plats på katthemmet (för att göra en lång historia kort) så Busan blev kvar. Och sen har hon bott här med undantag för när vi försökte placera om henne en gång. Det slutade med att hon gömde sig under en soffa hela dagarna och kissade utanför lådan, så hon fick komma hit igen. Hon går fortfarande inte att klappa, men lever sitt liv här tillsammans med mina andra katter.

När jag började på katthemmet 2002 hade de nyligen fångat in en hona från Björns trädgård, dräktig och skygg. Det var Essi.
Hon kallades "Arga mamman" eftersom hon fräste och slog mot alla och hade små kattungar. Jag var ny och helt ärligt livrädd för henne :P
Jag vet inte hur jag ska skriva om det här utan att kasta en massa skit på folk, men för att göra en lång historia kort - Essi bodde i akuthem där hon började bli trygg, då flyttade man på henne. Det var en person på katthemmet som ansåg att man skulle "knäcka katter" så att de blev snälla och medgörliga genom att flytta runt dem. Sen bodde hon på katthemmet i minst ett år, där hon blev mer och mer ensam och ledsen och skygg. Hon bodde med andra katter som var tama, men när de blev bokade och sålda så var hon alltid kvar. Ensam.

Till slut var hon en tjock, deprimerad katt som ingen ville ha.

Sen blev hon bokad av en kvinna som minsann visste massor och var van vid skygga katter så hon flyttade. Och mindre än en vecka senare så var hon tillbaka igen. Då fick jag nog, och sa till föreståndarna att nu fick katten flytta hem till mig. Det var februari 2005 och givetvis var jag tvungen att köpa henne.

Essis historia från tjock deprimerad blobb till den underbara katt hon är idag förtjänar ett eget inlägg.

Sen är det bara Nowa kvar av de katter jag har idag.

Efter mycket ångest överlät jag två akutkatter, Caspian och Cassiopeia till katthemmet, för att kunna ta in nya katter i behov av hem.

Sen frågade Hanna på Akutgruppen vad jag ville ha för jourisar och jag valde en röd kille och en svart hona. Det var Nowa och brorsan Kexet. Det tog inte lång tid förrän jag var hejdlöst kär i den mest gosiga katt jag någonsin träffat och förstod att jag måste behålla henne. Kexet fick ett nytt hem hos en underbar tålmodig husse och en annan liten katt.
Nowa har betytt oerhört mycket för Essis utveckling till en nästan normal katt.

De katter jag skulle kunna skriva mer om är akutkatterna t.ex. Reidar, Mysk och Mandra, Maggan, Trollet, Kasper, Pierce, Caspian och Cassiopeia, Jolie... listan är lång. :)

Fråga till er läsare.

Det är ju ändå ett gäng som läser min blogg nu så jag tänkte höra vad ni helst vill läsa om.

Betraktelser av livet? Fler freak-stories? Mina djur? En massa bilder på body art?

Ett hundliv

Jag läser Lovisa Hooks krönika och ler igenkännande. Att ha hund öppnar upp till ett helt nytt liv, på många sätt.

Kanske vore det annorlunda om jag som tatuerad människa gick runt med en s.k. kamphund (detta idiotiska uttryck), men nu går jag runt med en spanjorska som kan konsten att göra sig sötare än socker när det vankas gos med människor.

Att åka kommunalt med henne är ett litet helvete, och då menar jag inte att hon är rädd, aggressiv, bråkar med andra hundar eller liknande. Nej, hon går glatt fram till vilken människa som helst och lägger huvudet i knät. Puffar med nosen. Tittar med stooora rådjursögon. Och oftast smälter folk.

Det är såklart jättegulligt, men jobbigt för mig som aldrig kan slappna av och lita på att hon ligger vid mina fötter. Alla gillar ju inte hundar heller. Ibland önskar jag att folk kunde ha vett att inte klappa och gosa med henne, för att hon ska lära sig att det inte händer något när man åker tåg.

Men ibland gör hon de mest rörande saker. Hon hittar oftast den som antagligen behöver mest uppmärksamhet och kärlek. Ensamma gamla, män i trasiga smutsiga kläder, slitna kvinnor. Och man ser hur de liksom lyser upp av hennes uppmärksamhet.

Och alla säger samma sak. Vad fin hon är. En så snäll hund. Vad är det för ras? Vilken len päls. Och jag känner hur mitt mattehjärta smälter och hur jag älskar att ha en hund som lyser upp människors vardag.


Jag träffade förresten en kamphund, hennes stora husse och hans kompis på väg hem från Ung08 klockan halv elva på kvällen.

De slängde sig ner mittemot mig på tunnelbanan och hunden (en STOR pitbull) började givetvis nosa på mina ben (jag luktar ju som ett helt zoo). Ska väl inflika att jag verkligen gillar dessa missförstådda hundar, så jag frågade om jag fick hälsa. Javisst fick jag det.

Så vi pussades och hon tvättade med stor iver mitt ena ben. - Vad fin hon är sa jag, så kärleksfull. Och hela husse lös upp och sa "ja visst är hon det".

Så nej, jag kan inte vara rädd för pitbulls och kralliga män. Jag hyser stor respekt för stora hundar och människor med oförmåga att hantera sina aggressioner, men ofta kan man hitta något annat om man själv bara är respektfull.

Jag har en gång varit rädd för hundar, och nu sitter jag här med en själv. Rädslan försvann när jag fick lära känna hundar på riktigt och insåg att de är mer än tänder som hoppar omkring. Jag hoppas att jag kan hjälpa till att tvätta bort lite rädsla för människor som ser "farliga" ut genom att alltid vara en vänlig människa (och givetvis plocka upp bajset efter min hund ;)) 

Lägesrapport

En katt ligger och fräser under sängen med ont i benet.
En katt sitter och tjuter utanför klädkammaren för att hon inte får gå in där
En katt under soffan
Kylskåpet stinker.

Imorgon fm blir det veterinär med lilla snuttan.

Haltande katt

Igår upptäckte jag att Essisnuttan haltar. Nu försöker jag få tag i veterinären så att jag kan åka dit ikväll. Lilla gumman. 

Tänk att...







tounge split tungklyvning tungsplit delad tunga

Tänk att det är åtta månader sen jag äntligen delade tungan, efter flera års betänketid.

OBS: Jag delade den inte med klosaxen på bilden. Jag gick till Calm.

Öppet brev till min arbetsplats.

Kära kollegor,

med anledning av det ökade intresset för min kropp i samband med att den ökade i storlek så vill jag klargöra följande:

* Jag är inte gravid. Inte det minsta lilla, och jag planerar inte heller att bli det. Faktum är att jag har steriliserat mig p.g.a. ett flertal allvarliga sjukdomar som kan vara ärftliga och inte är något jag skulle önska min värsta ovän.

Jag vet inte varför jag har gått upp i vikt, men några teorier är:

* Att några av de åtta olika mediciner jag tar påverkar vikten

* Att det faktum att min lever reagerat på ovan nämnda mediciner kan ha med saken att göra

* Att min sköldkörtel kan ha reagerat, något jag inte vet än

* Att jag som 35-åring är i övergångsåldern med allt vad det innebär av värmevallningar och viktuppgång

* Att min reumatism gett mig så ont i bäcken, knän och fötter att jag ibland inte orkar gå den timslånga promenad fram och tillbaka till min hunds dagis

* Att jag efter att ha haft problem med aptit, mat och självbild pg.a. svår psykisk ohälsa i hela mitt liv äntligen äter så mycket som jag behöver och således väger så mycket som min kropp ska väga (mina föräldrar är inte smala).

Allt ovanstående är förstås jätteroligt att leva med, och det blir ännu bättre av att få kommentarer.

Så pliz, tänk lite.

En ledsen Helena

Kommande mods.

Töja septum till 4 mm - 6/9
Tatuera mig på Female Tattoo konvention - 29-31/10
Ev. skalpellera öronen upp till 30 mm.

Dagens freak

Matkö på jobbet:

- Höhö, bor du ihop med en tatuerare eller?

(Ööh nej. Om man vill kommentera att jag har tatueringar så är det väl bättre att säga det. Så kan jag börja kommentera folks fula skor och taskiga klädsmak.)


Ny nakenchock!!


Tips

Om du vill ha lösen och url till bloggen så är det bra om jag vet vart jag ska skicka det ;)

Ny blogg.

Nu har jag gjort en hemlig, mer privat blogg.

Den som vill följa mig i mitt tråkiga svenssonliv istället för mitt coola bodmodliv kan be om URL, anv.namn och lösen. Jag kommer att vara restriktiv, och det beror inte på att jag inte tycker om dig.

Blir du arg för att du inte får adressen så är det ditt problem, inte mitt.

Jag och Nikki.

Apropå blod så har tydligen mitt vänstra armveck bestämt sig för pension efter lång och trogen tjänst. Förrförra gången jag skulle ta prover var det segt och svårt att hitta. Senaste gången ville det inte alls. Tur att höger är ungefär lika bra.

Det slutar väl med att jag gör som Nikki Sixx, står och försöker ta blodprov i snorren, om jag hade någon vill säga. Han tog alltså knark i den, det ska inte jag göra.

...sa kärringen som blödde näsblod.

Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har alltid velat ge blod, det är ett så enkelt sätt att hjälpa till med något väldigt viktigt.

När jag var 20 gick jag till blodcentralen och hann så långt som upp på britsen innan de insåg att jag bott i Malariaområde som barn, och på den tiden var karensen 40 år. Det är den inte längre.

När de väl tog bort den gränsen åt jag Cipramil, och på den tiden fick man inte ge blod om man gick på SSRI.

När de tog bort den gränsen hade jag börjat äta Lamictal.

När Lamictal blev tillåtet så hade jag börjat ta Humira.

Från www.geblod.nu:

Jag har tidigare varit blodgivare. Nu har jag fått veta att jag har en reumatisk sjukdom, troligen Bechterew. Jag får behandling med Humirainjektioner varannan vecka. Nu får jag inte fortsätta lämna blod eller hur? 

Svar: När du behandlas för din sjukdom Mb Bechterew får du inte ge, men kanske när du är medicinfri. Medicinen du får påverkar immunförsvaret och är inte heller tillåten vid blodgivning.


MASCHLABAAAALARG.


Lite random bilder.














Jag som ödla


Vikt-igt eller o-vikt-igt.

Något jag kan känna mig lite ledsen över är att människor tror att det är ok att kommentera allt.

Jag har under de senaste åren gått upp mycket i vikt. Iallafall 15 kg. Från att ha varit smal med jättebröst har jag blivit rund med gigantiska bröst. Jag tycker inte att det är särskilt roligt, även om jag inte bryr mig om vikten som sådan. Men alla kläder är för små, jag hittar inte bh, mina leder säger ifrån med mera...

Vad folk inte verkar förstå är att det inte är så roligt för mig att få höra det.

- Varför har du gått upp så mycket i vikt!??

- Jag minns när jag lärde känna dig, då var du jättesmal.

- Är du gravid?

Jo, jag vet. Jag har gått upp, och det gör mig ledsen eftersom det tydligen är något att kommentera. Jag förstår faktiskt inte vad det spelar för roll för andra, om jag väger mer eller mindre.

Jag känner mig lite svajig i humöret idag och igår fick jag jättemycket ångest när jag skulle gå och lägga mig. Jag tror att det här kan vara en bidragande orsak.

Det kan bero på många olika saker. Mediciner, tröstätande och mindre motion. Fast jag rör på mig betydligt mycket mer nu med Poppy än jag någonsin gjort tidigare.

Det kan också bero på att jag idag äter och känner hunger, när jag tidigare inte hade aptit och aldrig kunde äta en hel portion mat.

Medicinerna kan jag inte göra något åt, tröstätandet ska bort nu och motion får jag, och nu när sommaren är slut kan jag börja gå på gymmet på jobbet igen.

Usch. Depp.

Vem är du, vem är jag?

Jag läser om Galatheas intressanta blogginlägg om mig och kommer på en av de saker jag tänkt skriva om på bloggen.

Jag går ju i terapi nu - ÄNTLIGEN, och ibland får jag intrycket av att min terapeut tror att jag identifierar mig för mycket med mina diagnoser.

Delvis gör jag ju det, men inte på ett negativt sätt anser jag. Jag har accepterat dem, och på många sätt även mina svårigheter genom att få ett namn och en beskrivning på mina upplevelser.

Jag ÄR bipolär. Jag har ALLTID lidit av extrema svängningar.

Jag HAR Borderline. Jag HAR extrem separationsångest, dissociativa symtom, svart/vitt tänkande, tomhetsångest och destruktiva tankar.

Jag HAR svår ångest, ibland dagliga panikattacker.

Men idag är det inget som hindrar mig från att leva ett bra, innehållsrikt och roligt liv! Jag är inte mina diagnoser, och mina diagnoser styr inte mitt liv.

Det är bra att min terapeut inte stirrar sig blind på ett läkarutlåtande, för det gör inte jag heller.

För mig har diagnoser inneburit bättre behandling, rätt medicinering, en insikt i att jag inte är "dum i huvudet" och färre känslor av att vara ensam i universum.

Annat folk tror att jag identifierar mig med är givetvis "den tatuerade kvinnan". Det låter nog konstigt med tanke på hur stor del av mitt liv bodymodifications är - men det är inte där jag har min identitet. Att jag skulle hålla upp tatueringar, piercings mm som en sorts sköld mot omvärlden. Att tatuering är ett "beroende". Att jag vill känna mig annorlunda och udda. Skitsnack. Jag har aldrig funkat i subkulturer, jag har alltid varit "One man army". Jag är alltid bara jag.

Nä, det jag identifierar mig som, och det sa jag även till min terapeut, är en djurälskare. Mina djurs matte, en tjej engagerad i hemlösa katter och djurrätt.

Jag identifierar mig också som en stor människovän, trots att jag ofta blir nedslagen över hur vi människor behandlar både varandra och andra arter. Jag tycker om människor, men inte om mänskligheten - kan man säga så? Jag gillar barn och gamla, tycker ofta om att prata med folk, att hjälpa till och att finnas där.

Och det jag hoppas att folk tycker om mig är att jag är en god vän, en snäll människa och en engagerad kollega.

Vänster arm

Tattoo bach notlinjer toccata och fuga

Lite suddig, ska se om jag hittar någon bättre.

Ink not mink

Här är bilden till kampanjen "Ink, not mink" som körs i Norge just nu.



Poppy fick också vara med på ett hörn. :)

På begäran



Symbolen för polyamori



Mabari-krigaren Zam Wessels emblem från Star wars II - håller just nu på att bygga ut det med andra motiv ur star wars.



Mina rosor



Höger överarm. Jag har fixat till den lite med stjärnor och taggtråd runt hjärtat.



Tycka-synd-om-sig-själv-tatuering som jag gjorde när jag kände mig fånge i min skruttiga kropp och taskiga psyke.

tattoo egyptisk katt mau tatuering

Tatueringar

Försöker lägga upp bilder på tatueringar men det verkar inte gå att ladda upp bilder just nu. Vi börjar med min ryggtavla iaf.

Daphne Apollon Ovidius tattoo full back tattoo

Daphne som jagas av Apollon och förvandlar sig till ett lagerträd för att komma undan.

Dagens freak

Tvärbanan på väg till jobbet, hörlurar i öronen. Man sätter sig bredvid mig. Tittar på min högerarm. Sen tittar han bort men är tillbaka och kollar igen. Jag ser att han säger något och tar ut hörlurarna ur öronen.

- Fina tatueringar du har!

- Tack så mycket. Sen sätter jag tillbaka hörlurarna. Men den piken går inte fram.

- De har kostat mycket va?

Här ger jag upp drömmen om att få sitta försjunken i Ladytron eller Hammerfall sista biten till jobbet och stänger av mp3-spelaren.

- Jo, det har blivit några kronor

- 40 000 va?

- Antagligen mer.

- Hur länge har du hållit på? Har du över hela kroppen?

- 10 år och nej det har jag inte.

- Ok, du är en tuff tjej!

- Nej jag är faktiskt jättesnäll *doh*

Sen är jag framme och går av.

Nej, jag moddar mig inte för att folk ska prata med mig. Jag förstår att det är intressant och spännande och att folk är nyfikna. Jag är jätteglad över att jag möter många trevliga rara människor som berömmer mina tatueringar. Men ibland skulle jag bara vilja vara i fred. Och jag tycker att en människa med näsan i en bok och musik i lurarna skickar signaler om att inte vilja prata. Men men, jag kan ha fel :P

En tanke

Nu har jag hört samma sak flera gånger på kort tid. Att man har tatueringar för att andra ska titta på en. Det stämmer inte, jag har inte tatuerat mig för att folk ska stirra. Jag förstår att det är en konsekvens och jag har inget emot det - men det är inte orsaken.

Jag tatuerar mig för att jag vill ha vackra bilder på min kropp.

Omröstning

OM, jag säger OM jag skulle tatuera en text på fingrarna så ska det stå "sane" på ena handen. Frågan är vad det ska stå på den andra. En idé jag har är Stay sane, alltså "fortsätt vara vettig" ;) På tummarna skulle jag i så fall tatuera "in" så att det också blir Stay insane - våga vara lite galen emellanåt.

Den andra idén är Safe och Sane.

Vad tycker ni kära bloggläsare?

Dagens freak

Liljeholmen:

Tant stirrar på mig, upp och ner, ner och upp. Jag tittar på henne. Hon tittar bort. Hon börjar stirra igen. Jag tittar dit,  hon tittar bort. Jag börjar fnissa okontrollerat och gömmer mig i Metro.

Dagens freak

Tro mig, det har varit minst en person varje dag i Kungsan som frågat eller kommenterat. Dock inte negativt.

Om jag fick en krona varje gång så skulle jag inte vara rik, men jag skulle nog kunna unna mig ett och annat ;)

Lite svammel

Efter en vecka på Ung08 är jag rätt tom och trött i huvudet och bloggandet har blivit lidande.

Det känns som att jag inte har något alls att skriva just nu, ändå har jag ständigt bra bloggämnen i huvudet när jag inte sitter vid datorn.

Jag har inte riktigt grepp om mig själv, en del av mig vill vara kär och dela vardagen med någon, en annan del njuter obeskrivligt av att inte behöva ta hänsyn till någon annan i något avseende. Ingen anpassning, ingen ångest, inget tvivel. JAG MIG MITT är underbara ord som jag återupptäcker nu.

Jag kan sitta och spela Farmville en hel kväll med en katt i knät utan dåligt samvete. Ni fattar kanske inte men det är UNDERBART för mig. Jag har fötterna på bordet om jag vill. Jag sorterar böckerna i bokhyllan som jag vill. Jag lagar mat som jag vill. Ingen som berättar för mig hur jag borde göra och leva mitt liv.

Jag känner mig väldigt pepp och glad inför höstens skolstart. Det slog mig häromdagen att det är första gången i mitt liv som jag ska plugga och inte är sjuk. Förhoppningsvis kommer jag slippa bli överfallen av djupa depressioner två eller tre gånger per termin. Det kan ju bli ungefär hur bra som helst!

Nu ska jag ta med mig Nowa och lägga mig i köket med en kursbok och försöka få Sweetie att förstå att människor är trevliga saker.

Lustigt...

Jag googlade på butterfly tattoo och det här var den första bilden som kom upp. Precis den typen jag vill ha på halsen...


You wish!



Hihi, jag har faktiskt fått ett ÖNSKEMÅL här på bloggen :D

Att jag ska lägga upp fler bilder på mina tatueringar.

Så självklart ska jag göra det! Måste bara in och rota i en av mina gamla datorer, jag vet knappt var jag har vilka bilder...

Min kropp - mitt beslut

Jag sitter här och är irriterad.

Efter moget övervägande bestämde jag mig för att tatuera händerna. Jag kan alla pro och cons, så vi behöver inte gå in på dem.

Efter en del tjat fick jag min tatuerare att göra dem, hon vill inte att jag har tatueringar på händer och hals - vilket är en bra tanke för alla ska inte ha så synliga tatueringar. Men jag anser mig vara såpass gammal och tatuerad att jag kan se för- och nackdelar.

Så vi gjorde det. Det såg fint ut, men när skorporna ramlat av så var tatueringarna så ljusa att den på höger hand knappt syntes.

Nästa gång jag var där bad jag henne att fylla i, och fick svaret "men jag vill att det är ljust". Nu håller skorporna på att falla av, och gissa vad - det är nästan transparent.


Jag älskar min tatuerare - seriöst. Hon är som en familjemedlem. Men just det här är jag inte nöjd med, så nu kommer jag göra verklighet av en tanke jag haft, att tatuera mig hos Kari Kjelskau på Memento tattoo.

Jag kommer givetvis inte sluta gå till min tatuerare. Som sagt, hon är bäst. Men om hon nu inte vill tatuera mig där, så är det nog bättre att någon annan gör det.

Min kropp - jag bestämmer - jag tar konsekvenserna

Resa ragg.

Är jag dum i huvudet som inte faller för det här?

Tjena XX här,en social glad busschaufför som undrar hur du mår.
Jäklar vad sexig och läcker du är. =)
vad gör du en dag som denna.
Hör gärna av dig vore mkt trevligt.
Snygga gaddningar

Dagens bra-sak och tips

Jag hade ingen Bepanthen hemma nu när jag tatuerade mig sist, men däremot en flaska Jojobaolja som jag ska använda till att smörja in örsnibbarna med. Den testar jag på tatueringarna nu. Verkar funka jättebra. Känns bättre än en massa paraffin och grejer också.


Ta det långa benet före

Senaste nytt är att jag ser ut som en kärring med tvångstankar, jag måste gå med höger fot före i alla trappor och över trottoarkanter. Som tur är har jag inte (mer) tvångstankar (än vanligt, dvs under hyfsad kontroll) utan mitt vänstra knä har pajat lite. Känner mig rätt löjlig just nu, typ 60+ tant eller nåt som haltar fram. Men det har iaf medfört att jag utan dåligt samvete satt mig ner i bussen när den var full.

Jag tror att en sak är viktig när något är fel, någon man inte kan råda över och som gäller en själv.

Ömka aldrig dig själv.

Det är helt ok att vara arg, ledsen, frustrerad, förvirrad, trött och uppgiven.

Det är helt ok att tycka synd om sig själv ibland.

Det är ok att svära ve och förbannelse över all skit.

Det är ok att ibland gråta och klaga för vänner och/eller partner(s).

Men ömka dig aldrig. Inte för dig själv eller för andra. Du är inte martyr. Du är inte värdelös. Du är inte ynklig.

Du är bara människa, och som människa måste man få vara svag ibland. Du är inte svag för att du är sjuk, du är svag OCH du är sjuk - och det är en jäkla skillnad.

Skyll inte på att du är sjuk. Om andra inte orkar vara med dig så är det deras förlust och deras skuld, inte din. Hade det inte varit din sjukdom så hade det varit ditt hår, dina ögon, din längd, din utbildning eller dina kilon. Det är inte ditt problem, så ägna inte en sekund till dessa människor.

Och viktigast...

Förlåt dig själv. Döm inte dig själv hårdare än du dömmer alla andra.

Avslutar med en dikt av Jonas Gardell:

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.

Dreadfull

Sitter och kikar på JP:s blogg och inser att jag saknar att ha dreads. Väldigt väldigt mycket. Få se när jag får till det igen.

Dagens tips

Det här är något som jag verkligen blir intresserad av. Jag har ju en idé om att bara bli tatuerad av kvinnliga tatuerare (just nu är det bara Mia och en kompis till mig som varit på mig dock), och här finns ju ens lystmäte. Fan tro om man inte borde åka på den mässan.

Andra som jag vill bli tatuerad av är Kari Kjelskau på Memento tattoo och en kompis dotter som faktiskt är riktigt duktig vad jag har sett.

Nåväl:

http://www.facebook.com/group.php?gid=115103911872025&ref=ts

http://www.femaletattooart.se

Dagens freak

Ikea, Kungens kurva:

Man och kvinna kommer fram

Kvinna: Hej, jag måste bara få titta på din arm - den är ju helt fantastisk!

Jag: Åh tack!

Kvinna: Har du varit med på tv(!!!)

Jag: Ja, det har jag

Kvinna: Ja jag tyckte att jag hade sett dig, den tatueringen är det vackraste jag sett.

<3 Människor

P.s. Kände mig som Kissie där ett tag. D.s.

Dagens trams

Jag känner en båt
hon heter Anna, Anna heter hon
och hon kan ramma, ramma dig så hårt
Hon röjer upp på Göta kanal
Jag vill berätta för dig att jag känner en båt.

Lunarstorm

Om 59 minuter stänger Lunarstorm. Samtidigt som sommarens värsta oväder brakar loss utanför fönstret. Lunarstorm. Var hade jag varit utan? Vilka vänner hade jag haft? Vilka hade jag sluppit? Vad hade jag inte lärt mig? Hade jag haft samma jobb idag utan Lunarstorms diskussionsforum?

Någon gång vill jag berätta, om allt som hände där. Om de jag träffade, de som härdade mig och lärde mig hur galna människor kan vara. Men mest om de vänner jag fick där, som jag fortfarande är vän med.

Så mycket jag lärde mig. Allt jag kan om debatteknik och källgranskning har jag lärt mig genom de ändlösa diskussionerna i Abort/Aborter och Övrig politik.

Tänk vad det kan leda till - att bli diskusboss för abortforumet på Lunarstorm.

OOTD



Linne Kappahl
Kjol Raven

Dagens understatement



Så här blir det när man kör in i en gatskylt...

Sad to say.

Jag var och tatuerade mig lite idag. Det är dags att konstatera att min ryggtavla inte kommer att bli mer färdig än vad den är. Jag vet inte vad det är, men jag klarar inte av att bli tatuerad på ryggen. Det gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen - och kom ihåg att jag tål rätt mycket trots allt. Fötter, händer, chestpiece osv.

Det är samma typ av smärta som vid en coloskopi eller vid steriliseringen, jag vill bara fly. Jag förstår inte hur jag har lyckats stå ut så länge att tatueringen näst intill är klar.

Kalla mig mes, det skiter jag i.

Dagens ursäkt.

Det har inte blivit några döskallar, freak, kläder osv på ett tag.

Jag har bara för mycket i huvudet. Det är som en karusell. Jag kommer igen. Promise.

Snart blir det jobb och skola och förhoppningsvis bättre rutiner.


Terapi och septum.

Dagen började med terapi. Det är alltid lika motigt att gå dit, men jag inser att jag behöver det. Vissa delar av mig är rejält trasiga alltså. Inget jag direkt kommer att gå in på i den här bloggen, som egentligen ska handla mest om body art, men mitt psyke och min kropp hör ihop - så.

Efter terapin blev det trevlig fika med en annan "sjukling" och sen droppade jag förbi Calm en sväng och väl där fick jag infallet att töja upp septum ett snäpp. Äran tillföll Fredrik som fick nöjet av att se en tårögd grimaserande Helena...

Nu är jag iaf snygg och ömnäsad :D

Dagens freak hoppar jag över men det var en hel del folk som glodde när vi satt fyra moddade människor på rad utanför studion...

Lovely

Hahaha underbart!

http://blogg.amelia.se/maria-montazami/2010/07/31/hej-igen/#comment-3402

Sorgligt...

Hittade den här starka bloggen. Känns som att jag ska sluta klaga över min sjukdom nu. :(

http://mrsgonzo.blogspot.com/

Versus me

Distance versus time
cutting verses down to size
focus versus tears
versus how did i get here's
versus curses in your eyes

force of nature versus range
nature versus odd or strange
there's a fire starting here
versus there's nothing to fear
versus lonely versus safe

like a kitten versus rain
a cathedral versus love versus shame
free versus out to sea
versus versus versus
me versus me

distance versus time
cutting verses down to size
focus versus tears
versus how did i get here's
versus curses in your eyes

force of nature versus range
nature versus odd or strange
there's a fire starting here
versus there's nothing to fear
versus lonely versus safe

like a kitten versus rain
a cathedral versus love versus shame
free versus out to sea
versus versus versus
me versus me

like a kitten versus rain
a cathedral versus love versus shame
free versus out to sea
versus versus versus
me versus me


NU GÅR TÅGET!

Jag ligger i soffan och pluggar. Japp, ni läste rätt! P L U G G A R.


Huvvalien!

http://www.miamakila.com/blogg/2010/08/01/weird-pic-of-the-day-143/

Ni MÅSTE klicka, jag kan inte lägga in filmen i bloggen...


Dagens dag

Idag blev det ett trevligt besök på Lekpalatset i Järfälla tillsammans med familjen H. Besöket avslutades med lunch i Kista centrum som jag lika gärna kunde hoppat över eftersom jag åt en bautatallrik pommes till frukost(!) Blev så trött så jag typ sov hela vägen hem.

Nu är det en ny inneboende här, jag gjorde någon form av triangelbyte med Akutgruppen som lät Kitty flytta till ett av deras akuthem mot att jag tog in en skyggis. Många vill inte ha skygga katter, men jag gillar dem. Det är så härligt att se dem utvecklas. :)

Hon heter iaf Sweetie, och vi har redan haft kul ihop. Igår försvann hon, och i morse var jag tvungen att vända upp och ner på soffan för att få in henne i köket. Nu har hon smitit iväg någonstans. Min rygg tycker att det är jättebra att ha akutkatter. Lika bra som att kånka 10 kg säckar med kattmat.

Peppar, peppar, hittills går det bra med mina katter. Det är en ganska försynt kattfröken, och hon verkar kunna kattspråket bra och vill inte bråka. Nowa satte sig typ PÅ henne och väste ett par gånger men sen verkade det inte bli nåt mer av det.

Nu ska jag försöka göra en hyfsat tidig kväll. Imorgon får jag förhoppningsvis besök av ett <3 som kommer med fika till mig. Och i övermorgon blir det fika på stan med en annan trevlig människa.

Silence...

Så var glittret borttvättat, håret utrett och de svettdränkta kläderna tvättade och nerstoppade i lådor. Tills nästa år.

Jag hade ett fint samtal över msn igår med en vän, och det hjälpte mig mycket. För jag känner mig sviken just nu. Vänner försvinner. Bekantskaper känns ytliga. Saker hinns inte med. Jag känner mig utanför och bortstött.

Jag vill tro att jag är en sån som finns där för andra, men det är uppenbart att det inte är många som finns där för mig just nu.

Livet är som Prideparaden. Det är inte lika roligt när man kommer ifrån sitt ekipage, musiken har tystnat och man går ensam långa sträckor medan folk besviket tittar på en för att man inte två meter lång med grönt hår. Man har ont och ingen finns där för att hjälpa.

Jag ska sätta igång en utrensning nu, för jag orkar inte längre hålla kontakten med folk som uppenbart inte har tid med mig.

Det är upp till er att visa om ni vill ha mig i ert liv eller inte.

Köttets lust och hjärtats obotliga ensamhet.

I know it's hard to tell how mixed up you feel
Hoping what you need is behind every door
Each time you get hurt, I don't want you to change
Because everyone has hopes, you're human after all
The feeling sometimes, wishing you were someone else
Feeling as though you never belong
This feeling is not sadness, this feeling is not joy
I truly understand, Please, don't cry now

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you

Being like you are
Well this is something else, who would comprehend?
But some that do, lay claim that
Divine purpose blesses them
That's not what I believe, it doesn't matter anyway
A part of your soul ties you to the next world
Or maybe to the last, I'm still not sure
What I do know is, to use the world is different
As we are to the world but, I guess you would know that

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you


Stoltheten

Det har varit lite tyst här, och det för att det har varit Stoltheten med allt vad det innebär.

Jag ska skriva om Pride, men just nu är jag trött, slut, dränerad på energi och endorfiner som strömmat genom min kropp främst idag, men även de dagar jag jobbade i Pride park.

Det har hänt saker i mitt huvud, mitt hjärta och mitt sinne. Jag ställs inför faktum och gamla spöken och demoner.
Jag känner mig i skrivande stund fruktansvärt ensam, trots (eller kanske pga) att jag mött 1000-tals människor i starka möten under flera dagar. Det är mitt i natten, jag har väldigt ont och är lite besviken över hur kvällen slutade. Trots alla underbara jag kramat, pussat, masserat och pratat med.

Jag har insett att jag måste försöka klarlägga vad jag längtar efter, och vad jag egentligen vill ha. Vad som är jag och inte andras idéer, andras normer och andras längtan.

Men nu ska jag försöka sova. Det kommer bilder och berättelser i morgon.

Nästa år kan jag inte gå i paraden. Då ska jag åka. Mina fötter och knän orkar inte riktigt.

Pride - in the name of love

RSS 2.0