Ett hundliv

Jag läser Lovisa Hooks krönika och ler igenkännande. Att ha hund öppnar upp till ett helt nytt liv, på många sätt.

Kanske vore det annorlunda om jag som tatuerad människa gick runt med en s.k. kamphund (detta idiotiska uttryck), men nu går jag runt med en spanjorska som kan konsten att göra sig sötare än socker när det vankas gos med människor.

Att åka kommunalt med henne är ett litet helvete, och då menar jag inte att hon är rädd, aggressiv, bråkar med andra hundar eller liknande. Nej, hon går glatt fram till vilken människa som helst och lägger huvudet i knät. Puffar med nosen. Tittar med stooora rådjursögon. Och oftast smälter folk.

Det är såklart jättegulligt, men jobbigt för mig som aldrig kan slappna av och lita på att hon ligger vid mina fötter. Alla gillar ju inte hundar heller. Ibland önskar jag att folk kunde ha vett att inte klappa och gosa med henne, för att hon ska lära sig att det inte händer något när man åker tåg.

Men ibland gör hon de mest rörande saker. Hon hittar oftast den som antagligen behöver mest uppmärksamhet och kärlek. Ensamma gamla, män i trasiga smutsiga kläder, slitna kvinnor. Och man ser hur de liksom lyser upp av hennes uppmärksamhet.

Och alla säger samma sak. Vad fin hon är. En så snäll hund. Vad är det för ras? Vilken len päls. Och jag känner hur mitt mattehjärta smälter och hur jag älskar att ha en hund som lyser upp människors vardag.


Jag träffade förresten en kamphund, hennes stora husse och hans kompis på väg hem från Ung08 klockan halv elva på kvällen.

De slängde sig ner mittemot mig på tunnelbanan och hunden (en STOR pitbull) började givetvis nosa på mina ben (jag luktar ju som ett helt zoo). Ska väl inflika att jag verkligen gillar dessa missförstådda hundar, så jag frågade om jag fick hälsa. Javisst fick jag det.

Så vi pussades och hon tvättade med stor iver mitt ena ben. - Vad fin hon är sa jag, så kärleksfull. Och hela husse lös upp och sa "ja visst är hon det".

Så nej, jag kan inte vara rädd för pitbulls och kralliga män. Jag hyser stor respekt för stora hundar och människor med oförmåga att hantera sina aggressioner, men ofta kan man hitta något annat om man själv bara är respektfull.

Jag har en gång varit rädd för hundar, och nu sitter jag här med en själv. Rädslan försvann när jag fick lära känna hundar på riktigt och insåg att de är mer än tänder som hoppar omkring. Jag hoppas att jag kan hjälpa till att tvätta bort lite rädsla för människor som ser "farliga" ut genom att alltid vara en vänlig människa (och givetvis plocka upp bajset efter min hund ;)) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0