en mod(e)blogg om jakten på den perfekta kroppsstrumpan

Senaste nytt är att jag ser ut som en kärring med tvångstankar, jag måste gå med höger fot före i alla trappor och över trottoarkanter. Som tur är har jag inte (mer) tvångstankar (än vanligt, dvs under hyfsad kontroll) utan mitt vänstra knä har pajat lite. Känner mig rätt löjlig just nu, typ 60+ tant eller nåt som haltar fram. Men det har iaf medfört att jag utan dåligt samvete satt mig ner i bussen när den var full.

Jag tror att en sak är viktig när något är fel, någon man inte kan råda över och som gäller en själv.

Ömka aldrig dig själv.

Det är helt ok att vara arg, ledsen, frustrerad, förvirrad, trött och uppgiven.

Det är helt ok att tycka synd om sig själv ibland.

Det är ok att svära ve och förbannelse över all skit.

Det är ok att ibland gråta och klaga för vänner och/eller partner(s).

Men ömka dig aldrig. Inte för dig själv eller för andra. Du är inte martyr. Du är inte värdelös. Du är inte ynklig.

Du är bara människa, och som människa måste man få vara svag ibland. Du är inte svag för att du är sjuk, du är svag OCH du är sjuk - och det är en jäkla skillnad.

Skyll inte på att du är sjuk. Om andra inte orkar vara med dig så är det deras förlust och deras skuld, inte din. Hade det inte varit din sjukdom så hade det varit ditt hår, dina ögon, din längd, din utbildning eller dina kilon. Det är inte ditt problem, så ägna inte en sekund till dessa människor.

Och viktigast...

Förlåt dig själv. Döm inte dig själv hårdare än du dömmer alla andra.

Avslutar med en dikt av Jonas Gardell:

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.