Viktigt.

Det här jag ska skriva om är nog ett av världens mest uttjatade ämnen.

Vikt.

Min, din och andras.

Smal, mullig, tjock, fet.

Snygg, mindre snygg, ful, motbjudande.

Eller hur?

Det är så himla svårt. Och det kommer att bli en motsägelsefullt inlägg.

Faktum är, att jag trivs mycket bra med min kropp. Jag är definitivt inte smal, men inte tjock. Jag är lite rund och kurvig, stora bröst, höfter, inte direkt smal midja men smala armar och ben. Ändå känns det fel.

Jag har varit smal, oftast har det varit i samma perioder då jag varit antingen djupt deprimerad eller manisk, och att se extremt smala människor ger mig ångest - antagligen eftersom jag förknippar det med dåligt mående.

Men så kan jag se på gamla bilder, när jag varit mer lagom, och tänka "Gud så snygg jag var där". Och så tittar jag på bilder på mig själv nu och tänker "Jag är ju snygg nu med".

Jag vägde 67 kg i somras, men då mådde jag inte bra. Nu har jag gått ner till 64 och mår bättre, och jag VET ju att jag MÅSTE hålla mig i form. I form, inte smal. Men jag måste dels träna för min Bechterews, och för att jag har diabetes i släkten.

Jag är snart 34, och det är inget skämt längre. Men om man stoppar undan just den aspekten, som är logisk och vettig, så finns det andra. Det som ger mig dåligt samvete för att jag äter för mycket glass en kväll. För det "ska" man ju inte göra, men OM man gör det - så hjälper det om man åtminstone har vett att skämmas.

Eller hur?

Jag tycker att size zero är rent gräsligt. Det gör ont i mig. Jag älskar kurviga modeller och kraftiga kvinnor.

Men jag får liksom ingen ordning på mig själv.

Jag vet inte om jag fortfarande inte hunnit växa ikapp min kropp mentalt, efter att ha varit trådsmal och mager så förvandlades jag i högstadiet och jag hann nog inte riktigt med.

Jag vet bara att jag sitter med ångest nu, efter att ha ätit "för mycket" glass och inte tagit min vanliga promenad på morgonen (eftersom det var snöstorm så valde jag och Poppy bussen).

Jag har inga som helst problem med att visa mig lättklädd eller naken, det är inte det. Det känns bara skamligt att...ÄTA.

Det enda jag vet är att i den stunden vi skuld- och skambelägger ätandet, så bäddar vi för ohälsa. Och tja, det är väl ungefär där vi är idag.

Barn :)

Hemma hos min låtsassyster Hemi:

Hemi: lördag kommer Helena och är barnvakt till er
Kajsa 2½ år: Vilen Helena?
Hemi: Vilken tror du?
Kajsa: Helena med två tungor?

Behöver jag säga att Kajsa ska göra en likadan när hon blir stor? ;)


FATta!

Det är väldigt skönt att komma hem och känna sig tjock och slapp, och sen titta in på beyondsizes för lite kurvboost.

F.ö. så HAR jag faktiskt tränat idag, cykling och rodd. Och egentligen så skiter jag i vikten, jag måste bara få fram lite muskler som kan bära upp det här rucklet.

Att fira alla <3 dag

Jag har länge varit en racer-dejtare, dvs en som aldrig varit mer än mellan två förhållanden av olika slag. Mina relationer kan ju se väldigt olika ut sinsemellan eftersom jag ofta väljer att leva polyamoröst eller som relationsanarkist. Antingen har jag dejtat, haft mer eller mindre lösa förbindelser eller mer "seriösa" relationer. Oftas med en primär partner som jag delat det mesta med.

Just nu är jag dock mer singel än jag varit på över 10 år. Och det är så skönt. Ingen att fråga om lov. Ingen som har åsikter kring vad jag väljer att göra med min kropp. Ingen har något att säga till om när det gäller mina djur.

Det jag saknar, framför allt nu när det händer så jobbiga saker och mycket i mitt liv rämnar framför mina ögon, är någon som jag kan krypa in i famnen på. Någon som stryker mig över håret och säger att allt ska bli bra. Någon som står på min sida i vått och torrt.

På jobbet använder vi nätverkskartor för våra klienter. Min egen är trasig och full med hål. Jag har inte varit så här öppen i bloggen tidigare, men nu tänker jag vara det. Jag är trött på att smyga med delar av mig själv.



Här ser man lätt och överskådligt vilka trygghetsfaktorer som finns kring en människa.

Familjen kan vi stryka direkt från min karta. Jag har ingen.

Släkten ryker också, jag har ingen.

Arbete och skola har jag ju inte alltid haft, men jag har alltid varit duktig att hitta KASAM (förklaring kommer senare) och få vettig sysselsättning och Känsla av sammanhang.

Det är lätt att se hur viktiga de resterande tårtbitarna är, och när det svajar med jobb eller myndighetskontakter så svajar antagligen världen mer för mig än många andra. Och myndighetskontakter har jag, och har haft, så att det står mig upp i halsen.

Sen har vi den återstående tårtbiten, som är Vänner. Jag överdriver inte om jag säger att jag har de bästa vänner som finns i världen. Jag är stark, oerhört stark, men utan mina vänner skulle det inte spela någon roll. De är vänner, familj och släkt. Jag har fått systrar, syskonbarn och extramamma genom mina vänner. Jag finner min väg, och hittar näring längst ner under asfalten.

Mina djur hör nog dit också. De ger mig en trygghet, de finns alltid där.

Idag ska jag fira mina <3, och jag ska också minnas de katter som dog i en lägenhetsbrand idag för fem år sen. Jag har skrivit om det lite tidigare i bloggen.


KASAM

RSS 2.0