Viktigt.
Det här jag ska skriva om är nog ett av världens mest uttjatade ämnen.
Vikt.
Min, din och andras.
Smal, mullig, tjock, fet.
Snygg, mindre snygg, ful, motbjudande.
Eller hur?
Det är så himla svårt. Och det kommer att bli en motsägelsefullt inlägg.
Faktum är, att jag trivs mycket bra med min kropp. Jag är definitivt inte smal, men inte tjock. Jag är lite rund och kurvig, stora bröst, höfter, inte direkt smal midja men smala armar och ben. Ändå känns det fel.
Jag har varit smal, oftast har det varit i samma perioder då jag varit antingen djupt deprimerad eller manisk, och att se extremt smala människor ger mig ångest - antagligen eftersom jag förknippar det med dåligt mående.
Men så kan jag se på gamla bilder, när jag varit mer lagom, och tänka "Gud så snygg jag var där". Och så tittar jag på bilder på mig själv nu och tänker "Jag är ju snygg nu med".
Jag vägde 67 kg i somras, men då mådde jag inte bra. Nu har jag gått ner till 64 och mår bättre, och jag VET ju att jag MÅSTE hålla mig i form. I form, inte smal. Men jag måste dels träna för min Bechterews, och för att jag har diabetes i släkten.
Jag är snart 34, och det är inget skämt längre. Men om man stoppar undan just den aspekten, som är logisk och vettig, så finns det andra. Det som ger mig dåligt samvete för att jag äter för mycket glass en kväll. För det "ska" man ju inte göra, men OM man gör det - så hjälper det om man åtminstone har vett att skämmas.
Eller hur?
Jag tycker att size zero är rent gräsligt. Det gör ont i mig. Jag älskar kurviga modeller och kraftiga kvinnor.
Men jag får liksom ingen ordning på mig själv.
Jag vet inte om jag fortfarande inte hunnit växa ikapp min kropp mentalt, efter att ha varit trådsmal och mager så förvandlades jag i högstadiet och jag hann nog inte riktigt med.
Jag vet bara att jag sitter med ångest nu, efter att ha ätit "för mycket" glass och inte tagit min vanliga promenad på morgonen (eftersom det var snöstorm så valde jag och Poppy bussen).
Jag har inga som helst problem med att visa mig lättklädd eller naken, det är inte det. Det känns bara skamligt att...ÄTA.
Det enda jag vet är att i den stunden vi skuld- och skambelägger ätandet, så bäddar vi för ohälsa. Och tja, det är väl ungefär där vi är idag.
Vikt.
Min, din och andras.
Smal, mullig, tjock, fet.
Snygg, mindre snygg, ful, motbjudande.
Eller hur?
Det är så himla svårt. Och det kommer att bli en motsägelsefullt inlägg.
Faktum är, att jag trivs mycket bra med min kropp. Jag är definitivt inte smal, men inte tjock. Jag är lite rund och kurvig, stora bröst, höfter, inte direkt smal midja men smala armar och ben. Ändå känns det fel.
Jag har varit smal, oftast har det varit i samma perioder då jag varit antingen djupt deprimerad eller manisk, och att se extremt smala människor ger mig ångest - antagligen eftersom jag förknippar det med dåligt mående.
Men så kan jag se på gamla bilder, när jag varit mer lagom, och tänka "Gud så snygg jag var där". Och så tittar jag på bilder på mig själv nu och tänker "Jag är ju snygg nu med".
Jag vägde 67 kg i somras, men då mådde jag inte bra. Nu har jag gått ner till 64 och mår bättre, och jag VET ju att jag MÅSTE hålla mig i form. I form, inte smal. Men jag måste dels träna för min Bechterews, och för att jag har diabetes i släkten.
Jag är snart 34, och det är inget skämt längre. Men om man stoppar undan just den aspekten, som är logisk och vettig, så finns det andra. Det som ger mig dåligt samvete för att jag äter för mycket glass en kväll. För det "ska" man ju inte göra, men OM man gör det - så hjälper det om man åtminstone har vett att skämmas.
Eller hur?
Jag tycker att size zero är rent gräsligt. Det gör ont i mig. Jag älskar kurviga modeller och kraftiga kvinnor.
Men jag får liksom ingen ordning på mig själv.
Jag vet inte om jag fortfarande inte hunnit växa ikapp min kropp mentalt, efter att ha varit trådsmal och mager så förvandlades jag i högstadiet och jag hann nog inte riktigt med.
Jag vet bara att jag sitter med ångest nu, efter att ha ätit "för mycket" glass och inte tagit min vanliga promenad på morgonen (eftersom det var snöstorm så valde jag och Poppy bussen).
Jag har inga som helst problem med att visa mig lättklädd eller naken, det är inte det. Det känns bara skamligt att...ÄTA.
Det enda jag vet är att i den stunden vi skuld- och skambelägger ätandet, så bäddar vi för ohälsa. Och tja, det är väl ungefär där vi är idag.
Modifikationer
Postat av: Lena
Du är underbar i ditt skrivande och i dina funderingar. Kram
Trackback
