Det här med barn...
Jag har aldrig varit någon barnfanatiker, en sån som vetat redan som liten att den ska ha många ungar. Jag har inte heller varit en sån som tyckt illa om barn, utan jag har sett, och ser dem, som vilka varelser som helst. Vissa gillar jag och andra inte.
Däremot hade jag ett extremt specialintresse när jag var 2½ år (och senare också men det började då) och det var fosterutveckling(!). Jag inser ju i efterhand hur galet det är, på ett kul sätt. Min mamma var gravid med min bror och kunde fråga mig hur stor bebisen var i en viss månad och vecka. Jag är fortfarande helt insnöad på det, och kan jättemycket, något som gravida kollegor brukar uppskatta. (Jag är den enda som vill nörda om foster).
Ett tag, i 24-årsåldern funderade jag på barn själv. Jag längtade efter något litet knyte som behövde mig, lite mening i livet och kravlös kärlek (vilket jag även fick från min sambo men ändå). Det blev inget barn då och det var nog en väldig tur. Året efter slogs mitt liv sönder av ett totalt psykiskt sammanbrott och hade jag fött barn så hade jag nästan säkert drabbats av förlossningspsykos.
Sen växte långsamt ett beslut fram, att inte ha några egna barn. Min sjukdom i kombination med min minst sagt svåra relation till min egen familj ledde fram till att jag inte ansåg mig ha något att erbjuda ett barn. Under många år var jag undermedicinerad, fick bara Citalopram och ångestlindring och var så labil och skör att jag varken kunde jobba eller vara igår mer än några timmar per dag. Jag fick ständiga djupa depressioner, ungefär var tredje månad, och konstanta svackor, varje dag, varje vecka osv osv
Nu är det annorlunda. Idag är så välmedicinerad och övervakad att jag nog skulle kunna ha möjligheten med bra stöd och en vettig partner. Saker verkar lösa sig, jag har ett mycket mer ordnat liv och Poppy har lärt mig struktur och ansvar. Och sen kom Bechterews in och började göra saker med min kropp.
Nu tar jag en medicin där det ställs krav på fungerande preventivmetod, och där en måste sluta ta medicinen fem månader innan en planerar att bli gravid. Jag kommer inte kunna leva ett bra liv under en graviditet om jag måste sluta med den + min antidepressiva + min stämningsstabiliserande osv osv.
Jag bad om remiss för sterilisering, fick den, och genomförde operationen. Fast inte riktigt. Ni som följt min blogg vet att den bara lyckades till hälften. Och självklart kommer tankarna - är det meningen? Har jag valt fel?
Visst tänker jag ibland på hur kul det skulle vara att sitta med mage på föräldrakursen med alla tatueringar och bodymods. Ha en liten skitunge som säger de roligaste saker. Se den tillsammans med Poppy och katterna.
Barn kan bli allergiska. Barn kan ärva sjukdomar och jag önskar ingen att leva med Bipolärt syndrom och Bechterews. Det är stora och svåra frågor, och jag har inga svar än. Men jag vet att jag kommer att kunna leva ett bra och innehållsrikt liv utan barn. Det känns väldigt väldigt bra.
Däremot hade jag ett extremt specialintresse när jag var 2½ år (och senare också men det började då) och det var fosterutveckling(!). Jag inser ju i efterhand hur galet det är, på ett kul sätt. Min mamma var gravid med min bror och kunde fråga mig hur stor bebisen var i en viss månad och vecka. Jag är fortfarande helt insnöad på det, och kan jättemycket, något som gravida kollegor brukar uppskatta. (Jag är den enda som vill nörda om foster).
Ett tag, i 24-årsåldern funderade jag på barn själv. Jag längtade efter något litet knyte som behövde mig, lite mening i livet och kravlös kärlek (vilket jag även fick från min sambo men ändå). Det blev inget barn då och det var nog en väldig tur. Året efter slogs mitt liv sönder av ett totalt psykiskt sammanbrott och hade jag fött barn så hade jag nästan säkert drabbats av förlossningspsykos.
Sen växte långsamt ett beslut fram, att inte ha några egna barn. Min sjukdom i kombination med min minst sagt svåra relation till min egen familj ledde fram till att jag inte ansåg mig ha något att erbjuda ett barn. Under många år var jag undermedicinerad, fick bara Citalopram och ångestlindring och var så labil och skör att jag varken kunde jobba eller vara igår mer än några timmar per dag. Jag fick ständiga djupa depressioner, ungefär var tredje månad, och konstanta svackor, varje dag, varje vecka osv osv
Nu är det annorlunda. Idag är så välmedicinerad och övervakad att jag nog skulle kunna ha möjligheten med bra stöd och en vettig partner. Saker verkar lösa sig, jag har ett mycket mer ordnat liv och Poppy har lärt mig struktur och ansvar. Och sen kom Bechterews in och började göra saker med min kropp.
Nu tar jag en medicin där det ställs krav på fungerande preventivmetod, och där en måste sluta ta medicinen fem månader innan en planerar att bli gravid. Jag kommer inte kunna leva ett bra liv under en graviditet om jag måste sluta med den + min antidepressiva + min stämningsstabiliserande osv osv.
Jag bad om remiss för sterilisering, fick den, och genomförde operationen. Fast inte riktigt. Ni som följt min blogg vet att den bara lyckades till hälften. Och självklart kommer tankarna - är det meningen? Har jag valt fel?
Visst tänker jag ibland på hur kul det skulle vara att sitta med mage på föräldrakursen med alla tatueringar och bodymods. Ha en liten skitunge som säger de roligaste saker. Se den tillsammans med Poppy och katterna.
Barn kan bli allergiska. Barn kan ärva sjukdomar och jag önskar ingen att leva med Bipolärt syndrom och Bechterews. Det är stora och svåra frågor, och jag har inga svar än. Men jag vet att jag kommer att kunna leva ett bra och innehållsrikt liv utan barn. Det känns väldigt väldigt bra.
Modifikationer
Postat av: Johanna
Vilket fint inlägg! Även om jag stått på den diametralt motsatta platsen - där hela mitt liv kändes som det stod och föll på om jag skulle få ett barn - förstår jag dig och tror att du har helt rätt om att det finns ett bra och meningsfullt liv utan barn.
Önskar att fler var så kloka som du. Kloka nog att hitta en visshet i sig själva om vad de verkligen vill med sina liv och inse att ett barn är ett ansvar och inte något man ska göra av "misstag". Oavsett vad ditt slutliga svar blir tror jag att det resultatet kommer bli bra - ett liv som barnlös kommer bli meningsfullt och om du väljer och får barn kommer du bli en bra förälder.
Trackback
