HAT.
Jag tror att det har med min planeringsmani att göra. Jag köper inte en katt för att "hoppsan, grannens katta var på smällen och oj vad söta ungarna var. Och oj jag blev ihop med Pelle som är allergisk eller så kom lilla Tjosan efter nio månader och då kan man ju inte ha katt.
Och när ingen annan tar hand om katten medan jag står och viftar på händerna och skriker "gööör nåntiing" så ringer jag och skriker på några katthem som givetvis är fullbelagda. Och sen är det deras fel att Misse och Nisse får en spruta hos veterinären, för det är ju katthemmens jobb att ta hand om alla 100 000-tals övergivna katter i Sverige".
Vill man få mig ännu argare kan man skriva typ "nu leker de tillsammans i himlen och har det mycket bättre". Nej, de har det inte bättre, DU har det bättre eftersom du köpte dig fri från ansvar med en överdos bedövningsmedel!
Jag hoppas och ber djupt och innerligt om en plats där jag får träffa mina älskade djur igen, men att den platsen eventuellt finns är INTE en ursäkt för att ta livet av någon.
Jag är inte sentimental med mina djur. De är inte dockor, barn eller människor. De behöver kärlek och omvårdnad. Är de sjuka ska de få vård, är de så sjuka att inget går att göra så ska de få somna in. Det är mitt förbannade ansvar som människa.
Djur kostar PENGAR. Djur har behov. Djur är ett jävla ansvar. Man kan inte ta med fem katter på semestern. Det är inte som fem barn, eller fem hundar. Och det ska inte komma som en överraskning, utan det ska den veta som skaffar djur!
Nu skulle jag vilja skriva att inte fan behandlar vi våra barn så. Men det vet jag ju att många gör. Så jävla tragiskt!
WORD! Behöver inte säga mer egentligen, men tänker tillägga mitt förakt för människor som dessutom hotar med avlivning i annonser etc. På Facebook t.ex. Rädda katten Misse för ägaren kan inte ha kvar den, katthemmet är fullt och annars avlivas hon på torsdag. Varför guilttrippa ANDRA människor hellre än att ta sitt jäkla ansvar? Och hur bråttom kan det vara? Tar man sig inte tid att omplacera ett djur utan avlivar det hellre? Visst att saker kan hända i livet, men oftast är det väl ändå ingen panik? Nu senast igår såg jag en på FB som hade hittat en katt, den hade tagits om hand av en person som nu inte kunde ha den kvar (varför sades inte) och om ingen tog den innan torsdag (imorgon) så skulle den avlivas. Sååå. Varför tar man hand om en katt om man inte kan ha den längre än tre dagar? Man engagerar sig i att ta in den, men där tar det stopp? Visst, det är nobelt att ens göra det. Det finns många som inte bryr sig. Men just att hota med avlivning, och så himla enkelt hela tiden.
Nää. Usch för vissa människor säger jag bara. Och igen - word! på ditt inlägg.
