en mod(e)blogg om jakten på den perfekta kroppsstrumpan

Jag befinner mig i chock. Vackra vackra S är död, lilla kanelbullen, lilla loppan, lilla skruttan. Hon var så jävla fin. Och jag känner att jag måste skriva av mig, för mina tankar är så förvirrade och ledsna.

Jag känner chock och förtvivlan, över min förlust. Och jag känner ren fasa inför den förlust som hennes matte har lidit. Jag har dåligt samvete över att jag ser på blå himmel och löv och S är död.

Och mina mardrömmar kommer.

Att Poppy ska bli påkörd. Hon springer utan vett när hon kommer lös. Det är en av mina största rädslor.
Att det ska börja brinna här hemma och katterna dö.
Att Fräs ska få urinstopp när jag är bortrest.

Allt är så vidrigt hemskt och overkligt, men samtidigt så finns ju alla mina djur omkring mig. De ligger på olika platser i varierande grad av utslagning i värmen. Någon sover. En annan solar magen. 

Häromdagen var Emma här, jag kände det så tydligt. Jag gav katterna tonfisk, och hon fanns så tydligt i rummet. Konstigt kanske, men jag bryr mig inte om det. Jag är övertygad om att hon finns här, och väntar på oss andra. Jag är säker på att lilla Jolie har det bra där hon är tillsammans med Pierce och Kaj och alla andra katter.

Det är vi som är kvar som lider.