SvD fortsättning.
Signaturen Citte skriver:
Man försöker få det till att alla yngre tatuerar sig. Helt fel. Alla mina unga släktingar och bekanta, 25-50 år, tycker att det är en obildad och okunnig samhällsgrupp som tatuerar sig. Dåligt självförtroende, lättpåverkade av trender, barnsliga, har inget de kan väcka uppmärksamhet med utom kladdet på kroppen.
Elisabeth Åsbrink är väl bildad och upplyst och vet vilka följder tatueringarna kan få, fysiskt och psykiskt?
Jag tycker verkligen inte att hon ska låta sig påverkas av tatuerarna som vill tjäna pengar på folks ego och dåliga självkänsla. Drick en kaffelatte. Det är ute redan nu.
Den dagen folk vill ta bort sina tatueringar är närmare än man tror.
Jag måste säga att jag fascineras. Jag fascineras av det otroliga äckel och motstånd som människor tillåter sig att känna, utan att fundera på var dessa känslor kommer ifrån och vart de kan leda. Vad tror de är värst? Fördomar och okunskap eller lite färg under huden?
Jag tänker på hur synen på homosexualitet förändrats med åren. Idag har vi en lag som skyddar minioriteter mot kränkningar, tidigare var det en sjukdom.
Istället för att döma och vältra sig i avsmak och fördomar, kanske Citte borde gå in i sig själv och leta efter källan till denna irritation mot tatuerade människor?
Kanske tycker hon helt enkelt att det är fult och äckligt. Fulhet ger som bekant betraktaren fulla rättigheter att kränka och såra andra människor. Det är helt ok att tala om för överviktiga att de är äckliga och lata. Det är helt ok att sitta i tv och spy ut sitt äckel över män som vill prova att amma sitt barn. Precis som synen på homosexualitet tidigare, så dras paralleller med pedofili när en man vill vara nära sitt barn.
Jag är inte bara tatuerad, utan en tungt modifierad ung kvinna. Och jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått bättre än jag gör idag. Eftersom jag även är tungt medicinerad och öppet polyamorös så sticker jag nog ordentligt i folks ögon.
Det konstiga är att jag så sällan får skit för det. Kanske syns min styrka och stolthet i ögonen så folk vågar helt enkelt inte gå fram och förolämpa mig. Kanske för att jag är artig och vänlig, varm och snäll?
Jag påminns om varför jag undviker debatter i alla de former. Min irritation över folks trångsynthet gnager så djupt på mig att det tyvärr är bättre att låta bli att ens läsa sådant. Jag visste knappt ens att det fanns folk som har åsikter om tatueringar längre. Hur klarar man att gå runt på stan en dag då, man måste ju störa sig och se ned på människor hela tiden? Citte skulle sannerligen behöva jobba lite med sina egna känslor, vad det verkar. Och förmodligen en hel del andra som hade kommenterat på samma ställe.
Du är vacker och det kanske är det folk ser när dom väljer att inte kritisera dig. :)
