en mod(e)blogg om jakten på den perfekta kroppsstrumpan

Nu ska jag berätta vad jag gör en söndagkväll.

Jag plockar ur ringen jag har i septum med hjälp av en låsringstång. Bara det tar typ en kvart eftersom ringen är 3.2 mm tjock och sitter som berget. Men till slut lossnar den.

Sen är nästa steg att sätta i en liten tunnel i silikon som jag har köpt. En aning pilligt men det går. Nästan. För sen slinter jag och tunneln försvinner upp i näsan. Långt upp. Jag får inte tag i den. Jag kan nästan se hur den liksom ligger och svajar längst upp och funderar på om den ska glida ner i svaljet och vidare till magsäcken för att där förintas av saltsyra. Kamikazetunnel.

Till slut FRÄSER jag och snor och tunnel FLYGER ut i handfatet. Hurra.

Mamma: Varför har du GJORT så där med dina öron?
Jag: Jag tycker att det är fint.
Mamma: *Talande suck*
Jag: Vad tror du jag ska säga? Tror du att jag gör saker för att de är fula.
Mamma: Nä men jag tänkte att du kanske inte fattade hur det skulle bli...

Jag hjälpte till på ett barnkalas i helgen. En liten tjej satt och tittade på mig länge och väl. Jag trodde väl att hon snart skulle fråga mig något om tatueringar eller så. Sen kom en liten försiktig fråga....

- Hur gammal är du?

:D

Leta upp en snygg font innan jag åker till Norrahammar.

Fundera ut hur fjärilarna ska sitta

Fixa lite annat jox

Flytta hem (imorgon äre dax!!)

Börja blogga regelbundet igen. Ofta har jag mycket i huvudet som jag vill skriva och sen när jag hamnar framför datorn på kvällen så är allt borta igen. Bajs.

Idag har jag inte mått så bra, har ont i kroppen och feberkänsla...och huvudvärk. Gick upp tidigt för att åka till psyk på återbesök hos terapeuten jag inte riktigt gillar. Han har bl.a. sagt saker som att jag måste tänka på vilket intryck jag gör på folk när jag väljer att se ut som jag gör - DOH. När jag berättar om situationer då jag upplevt att folk behandlat mig illa har han vänt på det och frågat "varför händer det dig?". Och när jag på ett nyanserat sätt försökt förklara att det inte bara är jag som blivit utsatta av de här personerna så kunde jag plötsligt hantera mina svårigheter för bra för att behöva terapi.

Så, istället för att åka på ett meningslöst stödsamtal ringde jag och sjukanmälde mig (vilket inte var på låtsas, jag har mått dåligt idag men hade det varit något jag prioriterat så hade jag struntat i det och tagit mig iväg ändå). Nu kommer jag få en räkning på 150 spänn men det är det fan värt. Ska ringa och be om en läkartid istället så att jag kan få recept för ett år framåt.

Jag antar att jag måste fortsätta min strävan i att förstå att jag är ett första klassens mindfuck, och att det måste vara nästintill omöjligt att få grepp om mig inom psykvården. Den som inte sett mig må dåligt kan inte förstå när de sett mig må bra. För hur denna kloka, välbalanserade, omtänksamma och starka kvinna kan förvandlas till ett gråtande och skrikande vrak på bara några dagar går antagligen inte att greppa.

Att jag FORTFARANDE utvecklas, och inte har nått min fulla potential gör det också svårt att förstå. Jag förstår inte själv hur jag kan bli starkare och starkare. Jag klarar helt andra saker nu än för tre år sen.

Och jag vägrar bli behandlad på ett visst sätt för att jag har en stor ring i näsan och tatueringar. Kom igen för fan!

Idag fick jag frågan igen "Du ska ha barn snart". När jag sa nej försökte han bortförklara det med att han alltid blandar ihop folk (ja men FRÅGA inte sånt då). Dessutom tror jag att han blandat ihop mig med K på mitt jobb, och hon inte INTE heller gravid. Hon och jag har suckat lite tillsammans över såna fadäser...

Ja, nån tog livet av sig i livesändning.

Är det någon som ärligt talat är förvånad? Welcome to real life.

Vi lever i ett kallt hårt skitsamhälle. Vi har SD i riksdagen och en "arbetslinje" som är monstruös.

Människor har inget hopp, ingen tro och ingen glädje. Vissa av våra ungdomar lever fasansfulla liv långt bortom vad vi tror är möjligt. Hur jag vet? De pratar med mig. Jag är ibland deras enda kontakt med vuxenvärlden som inte handlar om droger eller sexköp.

De pratar med mig.

På det förhatliga "internet".

Jag är så in i helvete trött på denna förvåning.

Över första skolskjutningen i Finland.

Sen över den andra.

Sen över det här.

Sen över att människor förolämpar varandra på Flashback.

Vi har det samhälle vi skapar.

Titta dig omkring, vad anses värdefullt? Vad anses viktigt? Värme och vänlighet? Eller designade lägenheter, maaat laaagad från gruuunden eller sopoperor med utröstning.

Det handlar inte om internet. Det handlar om att vi lever i en värld som börjar bli mycket mycket obehaglig.

Nu är det iaf bokat och klart att jag ska ner till Female Art & Tattoo i Norrahammar utanför Jönköping och tatuera mig! Tjoflöjt!

Och efter jul blir det mer tungsplit, då ryker strängen också :D

Fy fan vad hemskt!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7928068.ab

Jag struntar i om det är en skröna eller om det är sant. Blotta tanken på det gör mig gråtfärdig och får mig att omedelbart vilja krama om mina älskade finaste katter.

Bara tanken på hur det är att hålla en älskad katts livlösa kropp i sin famn är fruktansvärd. Att smeka den mjuka pälsen för sista gången, pussa det lilla huvudet och de söta små tassarna för att kunna hålla minnet av känslan levande. Att gå därifrån och veta att det är oåterkalleligt, att jag aldrig kommer att få se en kattunge växa upp, inte få vara med när en vuxen katt åldras.

Aldrig. Ett så fruktansvärt ödesdigert ord.

De av mina katter som har fått somna in har gjort det på grund av sjukdomar. Sorgen är blandad med lättnad över att den älskade inte längre lider och mår dåligt. Sorgen är ändå så stor och iskall och lämnar en svart tomrum efter sig. Och även om jag sluppit åka hem till en tom lägenhet, eftersom jag haft och har fler än en katt, så finns det ett vacuum och en saknad som inte går att fylla.

Att en av mina älskade skulle somna in av misstag skulle döda mig.

Min bloggångest börjar lägga sig så smått. Det händer lite roliga saker igen, tyvärr händer det även dyra saker som oväntade räkningar och trasiga glasögon.

Om två veckor hoppas jag att stambytet är klart och att jag kan flytta hem igen. Jag var förbi lägenheten idag och det ser kanonfint ut!

Jag är också tacksam över min förmåga att agera iskallt och rationellt under svår stress och när det händer allvarliga saker, det jag ibland kallar min inverterade psykopati. Men hade jag inte haft den förmågan hade en vän till mig inte suttit här idag. Det är en rätt stor känsla så här i efterhand och jag inser väl att jag inte är så dum när allt kommer omkring...

Jag har bloggångest.

Jag läser bloggar om cancersjuka mammor och inser att jag inte har några problem.

Jag läser politiska bloggar och inser att jag inte har något att säga.

Jag läser modebloggar och inser att jag är ful och fet.

Jag har absolut inget vettigt att säga till världen.

Jag borde kanske lägga ner bloggen.

Jag hinner verkligen inte blogga just nu. Ska försöka skriva lite imorgon. :(

Alltså, ska det vara på det här sättet? Avskyvärt!

Sveket - Klamydiabrevet