Sorgen över det som inte blev.

Jag var på kick-off på jobbet igår. Det var väl sådär, orkar inte gnälla över kall och tråkig mat i det här inlägget. Som avslutning var det en dansgrupp där som från etiopien, som dansade traditionell dans. Helt fantastiskt att se och jag blev lite nostalgisk eftersom jag bott i Afrika när jag var barn.

De avslutade med att bjuda upp alla att dansa med dem, och flera elever från skolans dansutbildning var uppe och dansade, jätteduktiga. Och en del av mina kolleger. Break dance  och annat. Det var jättefint och värmande, man förstår verkligen vad dans kan vara, ett sätt att förbrödra och en källa till glädje.

Men i mitt hjärta gör det ont. För jag sitter där jag sitter med en kropp som inte längre vill det jag vill. Med en ensamhet i mitt hjärta över stela leder, värkande fötter, klumpiga rörelser och en oförmåga att hoppa och springa. Jag som alltid studsade fram som barn. Jag gick nästan aldrig, utan studsade och hoppade fram. Klättrade i träd och lekte, simmade, spelade bandy, cyklade, red och hoppade höjdhopp.

Jag har antagligen igen det idag, utan all rörelse tidigare hade jag nog varit mycket sämre. Men ändå.

Jag tycker att jag hanterar det ganska bra. Men just vid såna tillfällen, då jag verkligen önskar att jag kunde delta, dansa, få applåder, få manifestera min glädje med rörelser - då går det inte, och då gör det så ont.

Krönika

Jag har skrivit en krönika:

Länk

:(

Jag känner att jag borde skriva något. Jag lever. Det finns saker omkring mig som gör mig jätteledsen just nu, kanske kommer det mer om det i låsta bloggen.

Dagens freakshow

Sitter i soffan och hör en liten barnröst ute i mina vänners kök:

"Bla bla bla...den här ska jag göra till Helena två-tunga"

Aaaaawwww <3 <3 <3

Delfin

Nu ska jag sätta mig och kolla lite på valvakan och äta kvällsmat.

Det har varit en riktigt trevlig helg och min axel verkar må lite bättre. På tisdag ska jag på massage igen.

Gjort en volta(ren)

Idag mår jag faktiskt *peppar peppar* bättre. Tyvärr har datorn där jag laddat ner First class pajat, så imorgon får jag ladda ner det på min egen bärbara också...sen finns det på jobbdatorn som jag inte orkat bära hem pga ryggen. Men nu mår faktiskt axeln betydligt bättre. Tänk om Voltarenet har lyckats knäcka inflammationen...det vore ju underbart. Jag <3 Voltaren

Ska iväg och sova över hos vänner ikväll, blir nog asnajs. :)

In the djungle...

Jag mår så dåligt att jag har lust att lägga mig ner och dö. Jag vet inte vad som är fel på min muskel men det gör ont, ont, ONT så att jag gråter. Jag lyckades överleva dagen med hjälp av dubbel dos Voltaren, det är det enda som biter på mig. Och egentligen ska jag inte ens äta den för leverns skull...

Alla värktabletter ger mig ont i magen och nu äter jag en macka för att kunna trycka i mig en tablett till tillsammans med en Alvedon forte. Sen ska jag ta en varm dusch och en Humira-spruta. Humiran har jag inte vågat ta efter senaste förkylningen eftersom den blommade upp igen förra gången jag tog. Kunde liksom inte riskera att inte kunna vara med på första utbildningsträffen.

Jag funderade över om det är så att jag alltid blir sjuk när det är saker på gång, utbildningar, kurser, konferenser osv. Svaret är nej. Svaret är att det bara blir så mycket mer tydligt när jag inte lever enligt mina rutiner. Det blir så tydligt när jag inte kan ta en senare buss eftersom magen pajade. När jag inte kan gå och lägga mig en stund på dagen. När jag inte kan åka hem efter jobbet och ladda batterierna.

Jag vill lägga mig ner och gråta och sova i hundra år, men det går inte för jag är ett ruttnande gnu-kadaver och runt omkring mig cirklar hungriga hyenor och glupska gamar.

Jag måste orka, jag får inte falla, jag får inte visa mig svag. Jag får inte ens för ett ögonblick få dem att tro att jag är slagen. Måste stå upp en sekund, en till timme, en till dag.  

Dagens freakshow

På grund av extrem smärta i axelpartiet var jag tvungen att avbryta kursen och åka in till Cityakuten.

När jag står och förklarar var jag har ont så säger läkaren

- Förlåt, jag kan inte koncentrera mig, jag har aldrig sett en sån tatuering förrut. Jag måste bara få titta.
- Det är lugnt, jag är van sa jag. Men jag ångrar faktiskt det nu, för jag mår skitdåligt, har och hade jätteont och jag är inte där för att visa upp mina tatueringar. Ingen hjälp fick jag heller. Typ "stretcha och rör på dig så mycket som möjligt".

Jo tjena.

Tjurigt!

Såg i Metro att en man hade blivit ihjälstångad av en tjur. Jag tycker att vi snarast ska tillåta skyddsjakt på tjurar och avliva alla. Dessa vidriga djur som bara är avlade för kamp och våld.

Dagens freakshow

Igår kväll på tunnelbanan, jag och brorsan och hans tjej.

Vi sätter oss ner i en fyrkant och på andra sidan gången sitter två tonårstjejer.

"Fniss fniss", kolla kolla typ. Ibland undrar jag om folk tror att de är osynliga eller att jag är blind och döv.

Sen säger den ena:

- Hej
- Hej hej säger jag
- Vad heter du?
-Helena, vad heter ni?

De säger vad de heter men jag minns tyvärr inte.

- Din tatuering på benet är jättefin, får vi kolla.

Jag visar min Amidala på benet.

- Vad har du där?
- Rosor
- Hi hi, ja du ser ut som en ros fniss fniss.

Gölle liksom.

Welcome to my world säger jag till brorsan. Är det så? säger han.


Provocerande.

Igår pratade jag med en av mina favoritkollegor, som lite småfnissande konstaterade att jag gillade att provocera.

Det håller inte jag med om. Eller jo, men inte på det sätt han menade.

Vad jag gör med min kropp,  handlar aldrig om att provocera. Det vore förödande för mig om jag gjorde något med min kropp (min borg, mitt hem, mitt jag) för att andra ska reagera på det. Andra kanske klarar det, men jag kan inte göra något med mig själv för andras skulle utan att reagera negativt på det.

Jag kan köpa att jag trivs med att få människor att tänka, att vara ett mindfuck, att visa på fördomar och förutfattade meningar med syfte att slå hål på dem.

Men jag provocerar aldrig. Jag har ingen som helst längtan efter att göra folk irriterade eller äcklade, eller chockade. Däremot har jag upptäckt att det finns tendenser hos de allra flesta att vilja bli äcklade, fascinerade och chockade. Att med skräckfylld förtjusning be mig att vifta med tungspetsarna eller se mig vända implantaten upp och ner. Kollegor som kommer springande från andra avdelningar för att de hört att jag gjort något fullständigt galet. Eller nästan tvångsmässigt repetera att de verkligen inte förstår.

Jag begär inte att någon ska förstå, eller tycka att det är snyggt. Jag begär inte ens att folk ska visa allmänt hyfs, för det vet jag att de inte kan, och det bristen på det kan faktiskt vara väldigt roligt. Jag begär i stort sett ingenting av min omgivning. Och eftersom jag faktiskt inte begär, eller önskar, att de ska bli chockade, äcklade eller förvirrade, så är det ganska uppenbart att jag inte ute efter att provocera!

Dagens freakshow

Fiket på jobbet igår. Jag handlar lite frukt mm, för övrigt av en av de personerna som frågat mig om jag är gravid.

- OJ, vilka tatueringar! Vad många!
- Ja, det har ju blivit några stycken
- Ja, oj. Själv skulle jag aldrig våga, inte ens en liten.

Snyggt att denna människa uppenbarligen har koll på min vikt men inte på mina tatuering. Jag har ju bara jobbat där i tre år. :P

Plock(m)at.

Efter ungefär hundra år har jag äntligen plockat mina ögonbryn! Så nu känner jag mig snygg igen.

Rubriken är bara skitnödig ;)

Nog för att...

...Stockholms katthem kanske inte är den mest anarkafeministiska föreningen men hallååå...




Ibland vet man inte riktigt om det är bus eller allvar när katternas lek övergår i slagsmål. Men dom är väl som killar är mest och gillar att slåss ibland

http://stockholmskatthemibilder.blogspot.com/2010/09/lek-eller-allvar.html#comments

Tack!

Jag vill skriva kollektivt tack till alla er som kommenterar så fint! Hur gör man för att svara på kommentarer på blogg.se? Jag lyckas bara skriva en egen kommentar och den kanske inte folk ser. Måste man gå in på andras bloggar och svara? Om de inte har nån blogg då? :/

"Du är ju bara för mycket"

Nu tänker jag skriva ett inlägg som kanske kan verka bittert, men som inte alls avser att vara det. Det är inte den känslan jag har när jag skriver, utan snarare en fundersam insikt, en tanke

Jag är "singel" just nu, och det känns som att jag kommer att förbli det ett tag. Jag har mina teorier kring det och jag tänkte dela med mig av några tankar.

1.

Jag får ofta höra att jag verkar hård och otillgänglig av vissa, och av andra att jag utstrålar värme och vänlighet. Kanske finns förklaringen till det i att jag en gång var ett mobbat och misshandlat barn, som inte bara trodde utan visste att ingen kunde tycka om mig. Det fanns liksom inte på kartan, och det var inte som i filmer och böcker, att det trots allt fanns någon där som gillade en. Jag var paria.

Det har gått nästan exakt 20 år sen, och det börjar sluta göra ont nu.

Med det sagt så är det kanske inte så konstigt att jag inte förstår om människor kommer fram till mig för att de kanske skulle tycka att det är roligt att lära känna mig. Att de kanske tycker att jag är snygg. Osv.

Nu vill jag också flika in att jag trots detta inte har ett direkt dåligt självförtroende (eller självkänsla). Jag tycker om mig själv, JAG upplever att jag är både snygg och trevlig ofta, och jag trivs i mitt eget sällskap. Jag vet att jag är värdefull osv.

Det är bara i kontakten med nya människor som jag känner mig som en grå mus som smälter in i tapeten. Och JA, jag förstår att det blir konstigt när en sån som jag inte fattar att hon syns överallt och alla känner igen henne. Jag förstår att det verkar högfärdigt att bli förvånad varje gång någon hälsar. Eller när jag inte vågar hälsa på folk eftersom jag tror att de inte känner igen mig.

Det var det första - kontaktskapande.

2.

Sen blir det en relation, eller iallafall dejtande. Då verkar jag väldigt spännande. Tatuerad, piercad, spännande jobb, engagemang i djurfrågor. Snygg som fan. Stora bröst. Gulliga katter. Jättesöt hund.
 
Och lite psykisk ohälsa.

Det verkar ju nästan lite chict med depressioner. Lite pikant sådär, en chans till att få hjälpa och stötta. Vara en trygg axel. Göra sig lite oumbärlig. Och det här med reumatism, det är inget att hänga upp sig vid, då om någonsin kan man behöva en stark karl som hjälper till med dammsugning ibland.

Så går tiden. Och istället för stora bröst så känns de nästintill groteska. Gigantiska på gränsen till obscena svulster som man inte vet hur man ska hantera. Tatueringar ja, men sen då. ALLA pengar går ju till tatueringar!!

Det är för mycket tatueringar, för lite resor och för många djur. Hunden är oflexibel. Hunden kan inte vara ensam en hel kväll. Hunden kan inte åka utomlands. Katterna kan inte vara ensamma hemma en vecka utan det ska ordnas kattvakt.

Och sen...

3.

...sen är det inte chict med psykisk ohälsa. Det är inte spännande och det är inte läge för den trygga axeln när jag ligger i fosterställning med ångestkramper eller flyter in och ur psykoser. Det är inte pikant längre när jag gråter mig igenom dagarna. När jag förtvivlat skriker på min psykmottagning att de ska hjälpa mig.

...och det är inte kul att inse att reumatism inte försvinner för att man städat hemma hos mig en gång. Det är en chock att inse att reumatism inte bara är ont i lederna, utan feber, trötthet, smärta, mediciner, kramper i ryggen, förstörd mage, bajs, diarré, kräks, utslag och eviga ögoninflammationer utan slut.

Det är läkartider, psykologtider, apotek, mediciner, dosetter, blodprover, sprutor och överkonsumtion av toapapper.

4.

Och inte nog med det.

Det är djur, bodyart, sjukdomar och ångest. Och sen är det jobb, fackligt engagemang och hemlösa katter. Och media. Det går inte att stoppa mig i en liten ruta. Det går inte att få grepp. Det går inte att hinna med.

Jag är bara för mycket helt enkelt.

På (br)östfronten.

Just ja...jag har fått svaret på min remiss till plastikkirurg. Jag väger lite för mycket. Så jag ska till VC och få hjälp med viktminskning och jag ska också ringa min reumatolog och fråga om ev. läkarintyg för undantag. Jag måste ändå ringa dit för jag har så sjukt ont i alla leder.

Jag är.

Usch, det har verkligen inte blivit mycket bloggande på sistone. Nu börjar saker lugna ner sig men jag har givetvis blivit sjuk istället. Bl.a. har jag fått tillbaka min helveteshosta och håller på att spy när den är igång som värst.

Men känner jag att jag faktiskt skulle vilja slå ett slag för några saker.

Jag är bra.
Jag är kompetent.
Jag är extremt flexibel och står mycket sällan handfallen.
Jag har sätt att kompensera för mina svårigheter så att de sällan märks.
Jag är empatisk.
Jag är stark.
Jag är vacker.

Dessutom är jag...

Punktlig.
Engagerad.
Intresserad av mina medmänniskor.
Uppfinningsrik och kreativ.

Jag förstår att detta kan vara svårt att hantera om man lever i landet lagom.

Dagens freak

Min far x 2.

Pappa: Är det riktiga tatueringar du har?
Jag: Hehe, JA.
Pappa: Det är inte gnuggisar
Jag: Hehe, NEJ.

*~*

Pappa: Vad är det för bubblor du har på armen?
Jag: Silikon
Pappa: Är det för sprutorna?
Jag: Ehm, nej.
Pappa: Jaharu.

Suck.

En av dem som ville ha uppgifterna till min låsta blogg hade själv en relativt ny blogg med väldigt lite egenskrivet material. Jag avvaktade därför med att ge den personen lösen osv och idag är bloggen borta.

SPÄNNANDE va? Undrar vem av alla idioter jag stött på som vill läsa min tråkblogg. Den här är mycket roligare - I promise!

Kompensation

Ska iallafall ta och leta fram mina skolböcker i någon av alla miljoner väskor och kassar som står huller om buller med kattburar och toalådor på c:a 20 kvm.
På måndag börjar skolan och jag tänkte hinna läsa en bok till under helgen. Visserligen har vi utbildning både lör och sön men jag tror inte att det är ett problem. Jag läser snabbt ;) Jag tänker mig att det är kompensation för trasig kropp och trasigt psyke. :P

Bloggtorka.

Jag har inte slutat blogga. Jag har bara häcken full för att uttrycka det så.

På måndag har jag förhoppningsvis hunnit landa i min evakueringsbostad och blivit klar med allt på jobbet som behövts göras inför helgen.

Så sorry, jag ska bättra mig.

...

Jag känner mig mest ensam i hela världen just nu.

Var finns omtanke och medkännande?

RSS 2.0