Provocerande.

Igår pratade jag med en av mina favoritkollegor, som lite småfnissande konstaterade att jag gillade att provocera.

Det håller inte jag med om. Eller jo, men inte på det sätt han menade.

Vad jag gör med min kropp,  handlar aldrig om att provocera. Det vore förödande för mig om jag gjorde något med min kropp (min borg, mitt hem, mitt jag) för att andra ska reagera på det. Andra kanske klarar det, men jag kan inte göra något med mig själv för andras skulle utan att reagera negativt på det.

Jag kan köpa att jag trivs med att få människor att tänka, att vara ett mindfuck, att visa på fördomar och förutfattade meningar med syfte att slå hål på dem.

Men jag provocerar aldrig. Jag har ingen som helst längtan efter att göra folk irriterade eller äcklade, eller chockade. Däremot har jag upptäckt att det finns tendenser hos de allra flesta att vilja bli äcklade, fascinerade och chockade. Att med skräckfylld förtjusning be mig att vifta med tungspetsarna eller se mig vända implantaten upp och ner. Kollegor som kommer springande från andra avdelningar för att de hört att jag gjort något fullständigt galet. Eller nästan tvångsmässigt repetera att de verkligen inte förstår.

Jag begär inte att någon ska förstå, eller tycka att det är snyggt. Jag begär inte ens att folk ska visa allmänt hyfs, för det vet jag att de inte kan, och det bristen på det kan faktiskt vara väldigt roligt. Jag begär i stort sett ingenting av min omgivning. Och eftersom jag faktiskt inte begär, eller önskar, att de ska bli chockade, äcklade eller förvirrade, så är det ganska uppenbart att jag inte ute efter att provocera!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0