Oslo

Nu har jag avbokat tiden på studion och kontaktat Kari Kjelskau på Memento tattoo istället. Så jag drar antagligen till Oslo om ett tag, ska dock inte bara göra strecket förstås utan lite annat också ;)

Nu är det dags.

2001 hamnade jag i psykiatrin. Det är 10 år sen nu. Jag har ringt och bett att få ut mina journaler. Jag antar att de kommer att kosta en del. Jag har faktiskt ingen aning om hur tjocka de är.

Anledningen till att jag gör det är två. Dels är det 10-årsjubileum i år. Dels vill jag ha svart på vitt hur jag förändrats under de här åren. Dels måste jag få veta varför alla som har insyn i mina journaler håller på att skita knäck så fort det handlar om att jag ska prestera. Det är faktiskt riktigt obehagligt att inte bli lyssnad på. Det känns som att banka huvudet i en vägg. Det är kränkande och förödande att inte bli trodd.

Så jag måste få veta.

För övrigt kämpar jag just nu. Med att ta tillbaka det X tagit ifrån mig. Med att bygga upp mitt anseende igen. Med att ta tillbaka min självkänsla och min glädje. Det går. Men då och då kommer tårar i mina ögon när jag inser hur saker gått till. Ordet är kränkt. Det känns som en blomma av skam som plötsligt bara slår ut i min bröst och får det att svartna för ögonen en sekund.

Å ena sidan förstår jag inte hur jag stått ut. Å andra sidan vet jag att jag står ut med fruktansvärda saker.

Jag är bra. Det vet jag. Jag har gjort sånt som få människor klarar av, jag har blivit en lugn, tålmodig, snäll, klok och vacker kvinna, från att ha varit en ångestfylld, djupt deprimerad, aggressiv människa.

Så sorry. Du lyckades inte. Du lyckades inte knäcka mig. Du försökte verkligen, eller hur? :) Jag störde dig, eller hur? Men du förstår, jag lever av en anledning. När livet blir fruktansvärt svårt, då kurar jag ihop mig mot vinden och fortsätter att gå. Det har räddat mig hittills. Jag ger aldrig upp. Jag står ut.


(Det här har inget med kärleksrelationer att göra).

Streck i räkningen.

Efter att ha haft extrem tatueringsabstinens i några veckor så tog jag mig iväg till en studio som jag fått rekommenderad. Jag vill nämligen tatuera mig på hakan, något som väldigt få gör - och min vanliga tatuerare skulle aldrig i livet göra det. Hon vill inte ens tatuera mig på halsen.

På deras Facebook-sida står det att de har drop-in, men när jag väl var där så hade de inte tid förrän i april. Det kändes ju lite sådär.

Visst, det kan ju vara en taktik, att ge folk betänketid. Men då är det väl mer schysst att kolla av med folk, hur mycket tatueringar de har osv. Det är inte direkt min första, och jag har gjort en hel del "grövre" grejer också. Jag ska inte färga hela hakan svart heller, ett tunt streck ska jag ha.

Nä, den tiden ska jag avboka. Jag drar till Tattoo meltdown istället om jag har råd, annars fixar jag det på annat sätt. Kan ju åka till Oslo och Kari Kjelskau t.ex.

 Ett jävla streck liksom.

Jag är faktiskt irriterad.

RSS 2.0