Nu är det dags.

2001 hamnade jag i psykiatrin. Det är 10 år sen nu. Jag har ringt och bett att få ut mina journaler. Jag antar att de kommer att kosta en del. Jag har faktiskt ingen aning om hur tjocka de är.

Anledningen till att jag gör det är två. Dels är det 10-årsjubileum i år. Dels vill jag ha svart på vitt hur jag förändrats under de här åren. Dels måste jag få veta varför alla som har insyn i mina journaler håller på att skita knäck så fort det handlar om att jag ska prestera. Det är faktiskt riktigt obehagligt att inte bli lyssnad på. Det känns som att banka huvudet i en vägg. Det är kränkande och förödande att inte bli trodd.

Så jag måste få veta.

För övrigt kämpar jag just nu. Med att ta tillbaka det X tagit ifrån mig. Med att bygga upp mitt anseende igen. Med att ta tillbaka min självkänsla och min glädje. Det går. Men då och då kommer tårar i mina ögon när jag inser hur saker gått till. Ordet är kränkt. Det känns som en blomma av skam som plötsligt bara slår ut i min bröst och får det att svartna för ögonen en sekund.

Å ena sidan förstår jag inte hur jag stått ut. Å andra sidan vet jag att jag står ut med fruktansvärda saker.

Jag är bra. Det vet jag. Jag har gjort sånt som få människor klarar av, jag har blivit en lugn, tålmodig, snäll, klok och vacker kvinna, från att ha varit en ångestfylld, djupt deprimerad, aggressiv människa.

Så sorry. Du lyckades inte. Du lyckades inte knäcka mig. Du försökte verkligen, eller hur? :) Jag störde dig, eller hur? Men du förstår, jag lever av en anledning. När livet blir fruktansvärt svårt, då kurar jag ihop mig mot vinden och fortsätter att gå. Det har räddat mig hittills. Jag ger aldrig upp. Jag står ut.


(Det här har inget med kärleksrelationer att göra).

Kommentarer
Postat av: Johanna

Hoppas du får svaren du söker och att det inte blir för upprivande.



Du är jättestark och bra. Det vet jag och jag är bra på att bedöma människor. ;)

2011-02-13 @ 22:39:12
Postat av: Linda

Vet precis hur det är. Det är 18 år sedan för mig nu men jag har varit trasig sedan tonåren. Det enda man kan göra är en dag i taget och leva för stunden.



Kram på dig!

2011-02-14 @ 09:46:06
URL: http://lizzielight.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0