Megalomaniac - en bipolär guide

Att upptäcka en smygande depression är svårt. Jag vaknar inte en morgon och livet är nattsvart, det smyger sig på. Sakta men säkert bleknar världen i grått, hjärtat blir tyngre och livet långsammare.

Men när jag väl inser vad som är på gång, för det gör jag oftast nu för tiden, så är det inget som gör att jag inte vill bryta spiralen. Depression är inte ett önskvärt tillstånd på något enda sätt, och jag har mina strategier.

När jag istället är på väg uppåt är det en kris och en sorg att behöva bryta. Föreställ dig att du är kär. Sen har du just blivit befordrad. Du har vunnit pengar. Du orkar massor, städar hela lägenheten, fixar och donar, strukturerar om alla pärmar och räkningar. Du behöver bara några timmars sömn varje natt, och ändå är du piggare än någonsin.

Och någonstans inom dig känner du din trygg i förvissningen...att du är väldigt speciell. Det är något mycket ovanligt. Du är utvald. Din väg är utstakad och du upptäcker ständigt nya tecken på din utvaldhet. Allt har en mening och du behöver egentligen bara flyta med.

Ok, hurra! Eller? Tyvärr inte. Tillståndet kallas hypomani. En hypomani kan vara riktigt trevlig, ett rus och en kick. Om det stannar där. Det kan stanna där, och det kan fortsätta att skruvas upp till en renodad mani, och då är vi illa ute. Det är då man gör #riktigt_korkade_saker.

Föreställ dig att avbryta sex när det är som skönast. Föreställ dig att hitta den du älskar i en situation som innebär att du förlorar henom. Föreställ dig alla antiklimax du kan tänka dig. x 100, för nu handlar det inte om en specifik situation, person eller föremål, utan om livet själv - och så knipsar du av. Hur känns det?

Jag har varit deprimerad mer än jag kan räkna, egentligen kanske man hellre ska räkna de tillfällen då jag varit "frisk". Manisk har jag varit en gång vad jag minns. Då var jag helt oförberedd och sköts ut mot stjärnorna med en fart jag aldrig upplevt. Det var ett fyrverkeri, jag slutade sova och äta, min kropp var så stressad att jag fick blåmärken överallt.Jag upplevde allt det jag beskrev, och jag trodde att jag var glad. Men i efterhand ser jag ju den fruktansvärda ångest jag ständigt hade. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är idiotier, jag skäms fortfarande och antagligen kan jag såra människor genom att berätta att det jag gjorde var under en mani - men det jag vill ha sagt är, att nu känner jag igen signalerna.

Så istället för att vara uppe sent och städa, få vara pigg och glad för en gångs skull osv. Så får man ta tag i att ta sönder den underbara bubblan.

Mitt recept är att bli fascist.

Steg 1 är alltid att se till att få sova. Och på mig hjäper bara mediciner. Du vet själv bäst vad som hjälper dig.

Steg 2 är regelbundenhet. Gå upp på morgonen, ät frukost, lunch och middag. Gå och lägg dig i tid och gör det du behöver för att få sova. Vänta inte sen, då blir du pigg igen.

Steg 3 Rör på dig. För mig blir det fler hundpromenader och kanske en vända på lunchen MEN se upp så att det inte blir ett maniskt ångestdämpande gående i timtal.

Steg 4 Skriv en notering varje dag. Om du sen känner att du behöver kontakta psykiatrin så vet du hur dina dagar sett ut och hur du har svängt.

Steg 5  Håll dig vettigt sysselsatt. Och då räknas inte maniskt tvättvikande, städande, tränande osv. Jag har ett arbete, det håller ordning på mig. Du kanske har något annat socialt sammanhang?

Steg 6 BERÄTTA. För en vän, mamma, pappa, någon du litar på. Det behöver inte vara mer dramatiskt än "Jag känner att jag är lite uppskruvad just nu, kan du säga till mig om jag börjar flippa? ;) Det går att säga i en skämtsam ton - och faktiskt - det är inte skamligt. Ingen skulle tycka att det var konstigt om du berättade att din astma var värre än vanligt eller att ditt blodsocker var svårkontrollerat just nu.

Berätta inte för ängsliga människor, de kommer att bli rädda och ställa till mer än nödvändigt. Kom också ihåg att du inte har någon skyldighet att informera din arbetsplats, lärare eller andra som inte har med det att göra.

Steg 7 Drick inte alkohol. Då släpper ännu fler spärrar.

Steg 8 Beröm dig själv. Du behöver det just nu för du är sjukt duktig som avbryter något som i stunden känns helt fantastiskt bra. Har du knäppa tankar så låt dem bara komma. Titta på dem och släpp dem bara. Värdesätt dem inte, håll dem inte tillbaka.

Efteråt brukar jag känna mig som en deprimerad disktrasa. Men det varar inte så länge och det viktigaste är då att ta hand om sig själv. Ett varmt skumbad, bra musik, läsa en bok, få massage, prata med vänner.

Dagens freakshow

På en bar igår kväll:

Man som jag inte känner sätter sig bredvid mig och tittar noga.

- Vad mycket tatueringar du har!
- Ja oj, kom så går vi hem och ligger.

Sa jag. Inte.

Visst är jag konstig.

RSS 2.0