en mod(e)blogg om jakten på den perfekta kroppsstrumpan

En request på bloggämne var läktider för olika mods, så jag kör väl på det.

En mer utförlig redogörelse för hur det var att klyva tungan finns under december -09 och januari -10.

Kort sagt så kan jag säga att jag har sällan haft problem med tatueringarna. De kliar, fjällar och sen läker de. De som krånglat är vänster lår som en kompis gjorde (inte särskilt bra), då det blev mycket ärrvävnad och svullnad, och höger vad - som är nästan helt i rött. Rött är en knepig färg och många har problem med den.

De flesta tatueringar har läkt på 7-14 dagar.

Piercingarna är ju väldigt olika men så här var det ungefär, om jag minns rätt:

Tungan - läkte fort men gjorde extremt ont första veckan (här talar jag alltså om en tungpiercing). Det var faktiskt lika jobbigt som när jag delat den. Den svullnade till minst dubbel storlek och gjorde ont ont ont hela tiden.

Broskpiercings i örat - c:a fyra månader förrutom conchen som tog två år(!!!) Skulle aldrig pierca conch igen, håller på att töja höger och ska puncha vänster. Töjning har dock aldrig varit något problem.

Örsnibbar - Har tre stycken (hål, inte snibbar ;)). Alla tagna på studio och extremt lättläkta, kanske fyra veckor. Nu ligger de på 24, 22 och 5 mm. Har nästan inte haft några problem med töjningen, det har gjort lite ont ibland och en gång fick jag en smäll på örat strax efter en töjning så det svullnade upp. Nu mår örat bra igen.

Septum - Första gången jag tog den läkte den aldrig, men då mådde jag inte vidare bra psykiskt. Andra gången gick mycket bättre, det läkte väl på 6 veckor ungefär. Det har aldrig varit problem med att töja, det gör ont men går över fort.

Näsvinge - Se ovan. Första gången tog det lååång tid, jag fick lite keloid och sår som vägrade läka. Till slut läkte den och sen dess har jag inte haft några problem. Andra näsvingen var piece of cake (men fan vad ONT det gjorde, hade hunnit förtränga det sen sist:P)

Alla typer av läppiercing - Svullnat upp rätt mycket några dagar, minimalt med smärta, lite spänt. Läkt på 4-6 veckor. Jag har haft Mouche, Medusa, Labret och vertikal labret.
Labreten tog jag ut för att den skavde på tänderna, Mouche och vertikal för att jag helt enkelt tröttnade och Medusan för att den vägrade sluta svullna och bilda keloid. (buhu buhu, den är verkligen så snygg annars).

Navel - Var jättelänge sen jag hade. Började med att pierca själv två gånger och sen på studio två eller tre gånger. Det har aldrig funkat utan bara blivit infektioner och mindre irritationer. Sen migrerar smycket. Synd för det är en snygg piercing.

Bröstvårtor - Första gången läkte den inte, dessutom satt den snett trots att jag piercat mig på East street hos en gästarbetare. Nu funkar det bättre, men de har aldrig slutat att vätska sig en aning så jag tvättar med koksalt på sprayflaska varje dag. Har töjt dem två gånger och den gör ont, spänner som fan i någon timme och sen går det över. Har 3.2 nu och ska upp till 5 kanske? Men jag avvaktar bröstoperationen först.

Ögonbryn - Se navel. Tyvärr exakt samma problem, förrutom att jag aldrig försökt pierca ögonbrynet själv. Det funkar inte, och det är synd för det är en av mina favoritpiercings. Jag har försökt två gånger och båda gångerna har den migrerat.

Intimpiercing - Extremt lättläkt. 2-3 dagar kanske? Det gjorde ont, men det mest intressanta är att kroppen reagerar med flyktbeteende när något skadar fortplantningsorganen, och försöker springa därifrån. Mina ben började springa på britsen. Tur att piercaren hade varnat.

(Nu finns det säkert dem som inte tycker att det är lämpligt att berätta om sina intimpiercings. Då vill jag bara hälsa dem att det inte är särskilt kul att lyssna på hur de sprack eller inte sprack på sina förlossningar alt. om de snittades eller inte.)

Det var nog all metall. Får återkomma om jag glömt nåt.

Implantaten läkte ganska snabbt, 7-10 dagar tror jag. Dock såg de rätt hemska ut i början, särskilt de första jag gjorde. Som stora blodblåsor omgivna av kirurgtejp. Dagen efter jag hade gjort dem åkte jag på facklig grundkurs med en massa människor jag inte kände. Samtidigt blev det JÄTTEvarmt och jag hade bara en stickad tröja som var långärmad. Det var inte kul. :P

Nu kommer jag inte på mer att skriva så ni får fråga om ni vill veta mer.

Tänk att det är åtta månader sen jag äntligen delade tungan, efter flera års betänketid.

OBS: Jag delade den inte med klosaxen på bilden. Jag gick till Calm.

Töja septum till 4 mm - 6/9
Tatuera mig på Female Tattoo konvention - 29-31/10
Ev. skalpellera öronen upp till 30 mm.

Matkö på jobbet:

- Höhö, bor du ihop med en tatuerare eller?

(Ööh nej. Om man vill kommentera att jag har tatueringar så är det väl bättre att säga det. Så kan jag börja kommentera folks fula skor och taskiga klädsmak.)

Lite suddig, ska se om jag hittar någon bättre.

Här är bilden till kampanjen "Ink, not mink" som körs i Norge just nu.



Poppy fick också vara med på ett hörn. :)

Symbolen för polyamori



Mabari-krigaren Zam Wessels emblem från Star wars II - håller just nu på att bygga ut det med andra motiv ur star wars.



Mina rosor



Höger överarm. Jag har fixat till den lite med stjärnor och taggtråd runt hjärtat.



Tycka-synd-om-sig-själv-tatuering som jag gjorde när jag kände mig fånge i min skruttiga kropp och taskiga psyke.

Försöker lägga upp bilder på tatueringar men det verkar inte gå att ladda upp bilder just nu. Vi börjar med min ryggtavla iaf.



Daphne som jagas av Apollon och förvandlar sig till ett lagerträd för att komma undan.

Nu har jag hört samma sak flera gånger på kort tid. Att man har tatueringar för att andra ska titta på en. Det stämmer inte, jag har inte tatuerat mig för att folk ska stirra. Jag förstår att det är en konsekvens och jag har inget emot det - men det är inte orsaken.

Jag tatuerar mig för att jag vill ha vackra bilder på min kropp.

OM, jag säger OM jag skulle tatuera en text på fingrarna så ska det stå "sane" på ena handen. Frågan är vad det ska stå på den andra. En idé jag har är Stay sane, alltså "fortsätt vara vettig" ;) På tummarna skulle jag i så fall tatuera "in" så att det också blir Stay insane - våga vara lite galen emellanåt.

Den andra idén är Safe och Sane.

Vad tycker ni kära bloggläsare?

Jag googlade på butterfly tattoo och det här var den första bilden som kom upp. Precis den typen jag vill ha på halsen...

Hihi, jag har faktiskt fått ett ÖNSKEMÅL här på bloggen :D

Att jag ska lägga upp fler bilder på mina tatueringar.

Så självklart ska jag göra det! Måste bara in och rota i en av mina gamla datorer, jag vet knappt var jag har vilka bilder...

Jag sitter här och är irriterad.

Efter moget övervägande bestämde jag mig för att tatuera händerna. Jag kan alla pro och cons, så vi behöver inte gå in på dem.

Efter en del tjat fick jag min tatuerare att göra dem, hon vill inte att jag har tatueringar på händer och hals - vilket är en bra tanke för alla ska inte ha så synliga tatueringar. Men jag anser mig vara såpass gammal och tatuerad att jag kan se för- och nackdelar.

Så vi gjorde det. Det såg fint ut, men när skorporna ramlat av så var tatueringarna så ljusa att den på höger hand knappt syntes.

Nästa gång jag var där bad jag henne att fylla i, och fick svaret "men jag vill att det är ljust". Nu håller skorporna på att falla av, och gissa vad - det är nästan transparent.


Jag älskar min tatuerare - seriöst. Hon är som en familjemedlem. Men just det här är jag inte nöjd med, så nu kommer jag göra verklighet av en tanke jag haft, att tatuera mig hos Kari Kjelskau på Memento tattoo.

Jag kommer givetvis inte sluta gå till min tatuerare. Som sagt, hon är bäst. Men om hon nu inte vill tatuera mig där, så är det nog bättre att någon annan gör det.

Min kropp - jag bestämmer - jag tar konsekvenserna

Det här är något som jag verkligen blir intresserad av. Jag har ju en idé om att bara bli tatuerad av kvinnliga tatuerare (just nu är det bara Mia och en kompis till mig som varit på mig dock), och här finns ju ens lystmäte. Fan tro om man inte borde åka på den mässan.

Andra som jag vill bli tatuerad av är Kari Kjelskau på Memento tattoo och en kompis dotter som faktiskt är riktigt duktig vad jag har sett.

Nåväl:

http://www.facebook.com/group.php?gid=115103911872025&ref=ts

http://www.femaletattooart.se

Jag var och tatuerade mig lite idag. Det är dags att konstatera att min ryggtavla inte kommer att bli mer färdig än vad den är. Jag vet inte vad det är, men jag klarar inte av att bli tatuerad på ryggen. Det gör så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen - och kom ihåg att jag tål rätt mycket trots allt. Fötter, händer, chestpiece osv.

Det är samma typ av smärta som vid en coloskopi eller vid steriliseringen, jag vill bara fly. Jag förstår inte hur jag har lyckats stå ut så länge att tatueringen näst intill är klar.

Kalla mig mes, det skiter jag i.

Dagen började med terapi. Det är alltid lika motigt att gå dit, men jag inser att jag behöver det. Vissa delar av mig är rejält trasiga alltså. Inget jag direkt kommer att gå in på i den här bloggen, som egentligen ska handla mest om body art, men mitt psyke och min kropp hör ihop - så.

Efter terapin blev det trevlig fika med en annan "sjukling" och sen droppade jag förbi Calm en sväng och väl där fick jag infallet att töja upp septum ett snäpp. Äran tillföll Fredrik som fick nöjet av att se en tårögd grimaserande Helena...

Nu är jag iaf snygg och ömnäsad :D

Dagens freak hoppar jag över men det var en hel del folk som glodde när vi satt fyra moddade människor på rad utanför studion...

Något som slog mig när jag började tatuera och pierca mig för över tio år sen, var hur otrevliga och dryga hårt modifierade människor var.

Jag hängde i Lunarstorms och Helgons bodyartforum och det var en sån otroligt tydlig rangordning. Lägst ner var fjortisarna med "navle percings" och högst var de med öron töjda över 40 mm och delade tungor. Jag är inte särskilt förtjust i felstavade inlägg från fördomsfulla fjortisar heller, men det är minst lika otrevligt att bli nedlåtande behandlad av någon som anser sig vara förmer än andra. Delad tunga eller inte. Suspensions eller inte. Öron på 40+ eller inte.

Det känns extra galet nu, när jag vet att det finns jättetrevliga och ödmjuka artister i branschen som aldrig skulle skriva att vissa inte är välkomna på event eller se vissa modifikationer som "bättre" än andra. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att behandla andra moddade med nedlåtenhet p.g.a. min egen hårt moddade kropp.

För den som aldrig gjort en piercing kan nervositeten inför en navel eller näsvinge vara lika stark som den jag kände inför min tounge split. För den som aldrig tatuerat sig är smärtan på överarmen lika ny och överväldigande som den jag kände efter fem timmars jobb på ryggen.

Det finns saker som inte går att rangordna här i världen, och det är bl.a. enskilda människors egen upplevelse av händelser. Det måste få finnas dumma frågor, för så länge de finns har vi andra uppenbarligen inte lyckats att besvara dem på tillfredsställande sätt.

Sen är det alltid så att människor är dåliga på att söka information, dåliga på att visa respekt för andras livsval osv. Det får man nästan räkna med, men det betyder inte att vi måste godkänna det och anse det vara bra.

Den dag jag börjar se ner på människor med färre mods än jag, är den dag jag har glömt min historia. Då har jag glömt mina rädslor, mina pirr och mina förväntningar. Då har jag glömt vad respekt betyder, och jag har glömt hur det känns att bli klappad på huvudet av folk som anser sig vara coolare än andra.

Suck...dåligt samvete á la mig.

Står i kön på Coop forum, det är väl för nån timme sen så klockan är halv tio på kvällen. Det är varmt. Jag är trött. Jag har famnen full med varor.

Kvinnan framför mig stirrar. Jag skojar inte, stirrar. Inte på ett otrevligt vis, inte alls, men ändå. Hon liksom tar ett steg tillbaka och lutar sig åt sidan för att kunna se bättre.

När jag tittar tillbaka ursäktar hon sig med att det är så tjusigt. Och gör det inte ont?

Och jag orkar bara inte, jag säger "tack" tyst och "nej det gör inte så ont" och vill bara slippa prata, slippa vara ett utställningsföremål klockan halv tio en stekhet kväll.

Men jag känner mig otrevlig. För jag har faktiskt valt det här själv, och jag tycker egentligen att jag har någon slags plikt att vara artig och trevlig. Hur ska vi annars kunna motverka fördomar om moddade människor?

Jag menar inte att det finns rätt eller fel här. Det är bara så här jag känner ibland, när jag är trött.

Nu googlade jag på en bild på "apa i bur" så nu mår jag ännu sämre, fy fan så vi behandlar andra varelser. Jag tror att jag måste gå och skära mig i halspulsådern.

Jag sitter och läser kommentarerna på SvDs artikelserie om tatueringar.

Signaturen Citte skriver:

Man försöker få det till att alla yngre tatuerar sig. Helt fel. Alla mina unga släktingar och bekanta, 25-50 år, tycker att det är en obildad och okunnig samhällsgrupp som tatuerar sig. Dåligt självförtroende, lättpåverkade av trender, barnsliga, har inget de kan väcka uppmärksamhet med utom kladdet på kroppen.

Elisabeth Åsbrink är väl bildad och upplyst och vet vilka följder tatueringarna kan få, fysiskt och psykiskt?

Jag tycker verkligen inte att hon ska låta sig påverkas av tatuerarna som vill tjäna pengar på folks ego och dåliga självkänsla. Drick en kaffelatte. Det är ute redan nu.

Den dagen folk vill ta bort sina tatueringar är närmare än man tror.

Jag måste säga att jag fascineras. Jag fascineras av det otroliga äckel och motstånd som människor tillåter sig att känna, utan att fundera på var dessa känslor kommer ifrån och vart de kan leda. Vad tror de är värst? Fördomar och okunskap eller lite färg under huden?


Jag tänker på hur synen på homosexualitet förändrats med åren. Idag har vi en lag som skyddar minioriteter mot kränkningar, tidigare var det en sjukdom.


Istället för att döma och vältra sig i avsmak och fördomar, kanske Citte borde gå in i sig själv och leta efter källan till denna irritation mot tatuerade människor? 

Kanske tycker hon helt enkelt att det är fult och äckligt. Fulhet ger som bekant betraktaren fulla rättigheter att kränka och såra andra människor. Det är helt ok att tala om för överviktiga att de är äckliga och lata. Det är helt ok att sitta i tv och spy ut sitt äckel över män som vill prova att amma sitt barn. Precis som synen på homosexualitet tidigare, så dras paralleller med pedofili när en man vill vara nära sitt barn.

 Jag är inte bara tatuerad, utan en tungt modifierad ung kvinna. Och jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått bättre än jag gör idag. Eftersom jag även är tungt medicinerad och öppet polyamorös så sticker jag nog ordentligt i folks ögon.

 

Det konstiga är att jag så sällan får skit för det. Kanske syns min styrka och stolthet i ögonen så folk vågar helt enkelt inte gå fram och förolämpa mig. Kanske för att jag är artig och vänlig, varm och snäll?

SvD har just nu en artikelserie om tatueringar.

Bland annat detta underbara citat av Björn Wrangsjö, psykiater, psykoanalytiker och kroppsorienterad psykoterapeut:

Björn Wrangsjö gör en jämförelse med att börja odla en trädgård. Du kanske börjar lite försiktigt med att sätta några buskar i ett hörn. När du är klar sticker plötsligt trädgårdens vilda partier i ögonen, tomrum kan provocera.

– Om man undan för undan tatuerar hela kroppsytan kan man undra om man blivit tatueringsberoende. Men både helkroppstatueringar eller hängiven trädgårdsodling är förstås en beskedlig form av beroende, säger Björn Wrangsjö.