Megalomaniac - en bipolär guide

Att upptäcka en smygande depression är svårt. Jag vaknar inte en morgon och livet är nattsvart, det smyger sig på. Sakta men säkert bleknar världen i grått, hjärtat blir tyngre och livet långsammare.

Men när jag väl inser vad som är på gång, för det gör jag oftast nu för tiden, så är det inget som gör att jag inte vill bryta spiralen. Depression är inte ett önskvärt tillstånd på något enda sätt, och jag har mina strategier.

När jag istället är på väg uppåt är det en kris och en sorg att behöva bryta. Föreställ dig att du är kär. Sen har du just blivit befordrad. Du har vunnit pengar. Du orkar massor, städar hela lägenheten, fixar och donar, strukturerar om alla pärmar och räkningar. Du behöver bara några timmars sömn varje natt, och ändå är du piggare än någonsin.

Och någonstans inom dig känner du din trygg i förvissningen...att du är väldigt speciell. Det är något mycket ovanligt. Du är utvald. Din väg är utstakad och du upptäcker ständigt nya tecken på din utvaldhet. Allt har en mening och du behöver egentligen bara flyta med.

Ok, hurra! Eller? Tyvärr inte. Tillståndet kallas hypomani. En hypomani kan vara riktigt trevlig, ett rus och en kick. Om det stannar där. Det kan stanna där, och det kan fortsätta att skruvas upp till en renodad mani, och då är vi illa ute. Det är då man gör #riktigt_korkade_saker.

Föreställ dig att avbryta sex när det är som skönast. Föreställ dig att hitta den du älskar i en situation som innebär att du förlorar henom. Föreställ dig alla antiklimax du kan tänka dig. x 100, för nu handlar det inte om en specifik situation, person eller föremål, utan om livet själv - och så knipsar du av. Hur känns det?

Jag har varit deprimerad mer än jag kan räkna, egentligen kanske man hellre ska räkna de tillfällen då jag varit "frisk". Manisk har jag varit en gång vad jag minns. Då var jag helt oförberedd och sköts ut mot stjärnorna med en fart jag aldrig upplevt. Det var ett fyrverkeri, jag slutade sova och äta, min kropp var så stressad att jag fick blåmärken överallt.Jag upplevde allt det jag beskrev, och jag trodde att jag var glad. Men i efterhand ser jag ju den fruktansvärda ångest jag ständigt hade. Jag tänker inte gå in på detaljer, för det är idiotier, jag skäms fortfarande och antagligen kan jag såra människor genom att berätta att det jag gjorde var under en mani - men det jag vill ha sagt är, att nu känner jag igen signalerna.

Så istället för att vara uppe sent och städa, få vara pigg och glad för en gångs skull osv. Så får man ta tag i att ta sönder den underbara bubblan.

Mitt recept är att bli fascist.

Steg 1 är alltid att se till att få sova. Och på mig hjäper bara mediciner. Du vet själv bäst vad som hjälper dig.

Steg 2 är regelbundenhet. Gå upp på morgonen, ät frukost, lunch och middag. Gå och lägg dig i tid och gör det du behöver för att få sova. Vänta inte sen, då blir du pigg igen.

Steg 3 Rör på dig. För mig blir det fler hundpromenader och kanske en vända på lunchen MEN se upp så att det inte blir ett maniskt ångestdämpande gående i timtal.

Steg 4 Skriv en notering varje dag. Om du sen känner att du behöver kontakta psykiatrin så vet du hur dina dagar sett ut och hur du har svängt.

Steg 5  Håll dig vettigt sysselsatt. Och då räknas inte maniskt tvättvikande, städande, tränande osv. Jag har ett arbete, det håller ordning på mig. Du kanske har något annat socialt sammanhang?

Steg 6 BERÄTTA. För en vän, mamma, pappa, någon du litar på. Det behöver inte vara mer dramatiskt än "Jag känner att jag är lite uppskruvad just nu, kan du säga till mig om jag börjar flippa? ;) Det går att säga i en skämtsam ton - och faktiskt - det är inte skamligt. Ingen skulle tycka att det var konstigt om du berättade att din astma var värre än vanligt eller att ditt blodsocker var svårkontrollerat just nu.

Berätta inte för ängsliga människor, de kommer att bli rädda och ställa till mer än nödvändigt. Kom också ihåg att du inte har någon skyldighet att informera din arbetsplats, lärare eller andra som inte har med det att göra.

Steg 7 Drick inte alkohol. Då släpper ännu fler spärrar.

Steg 8 Beröm dig själv. Du behöver det just nu för du är sjukt duktig som avbryter något som i stunden känns helt fantastiskt bra. Har du knäppa tankar så låt dem bara komma. Titta på dem och släpp dem bara. Värdesätt dem inte, håll dem inte tillbaka.

Efteråt brukar jag känna mig som en deprimerad disktrasa. Men det varar inte så länge och det viktigaste är då att ta hand om sig själv. Ett varmt skumbad, bra musik, läsa en bok, få massage, prata med vänner.

Nu är det dags.

2001 hamnade jag i psykiatrin. Det är 10 år sen nu. Jag har ringt och bett att få ut mina journaler. Jag antar att de kommer att kosta en del. Jag har faktiskt ingen aning om hur tjocka de är.

Anledningen till att jag gör det är två. Dels är det 10-årsjubileum i år. Dels vill jag ha svart på vitt hur jag förändrats under de här åren. Dels måste jag få veta varför alla som har insyn i mina journaler håller på att skita knäck så fort det handlar om att jag ska prestera. Det är faktiskt riktigt obehagligt att inte bli lyssnad på. Det känns som att banka huvudet i en vägg. Det är kränkande och förödande att inte bli trodd.

Så jag måste få veta.

För övrigt kämpar jag just nu. Med att ta tillbaka det X tagit ifrån mig. Med att bygga upp mitt anseende igen. Med att ta tillbaka min självkänsla och min glädje. Det går. Men då och då kommer tårar i mina ögon när jag inser hur saker gått till. Ordet är kränkt. Det känns som en blomma av skam som plötsligt bara slår ut i min bröst och får det att svartna för ögonen en sekund.

Å ena sidan förstår jag inte hur jag stått ut. Å andra sidan vet jag att jag står ut med fruktansvärda saker.

Jag är bra. Det vet jag. Jag har gjort sånt som få människor klarar av, jag har blivit en lugn, tålmodig, snäll, klok och vacker kvinna, från att ha varit en ångestfylld, djupt deprimerad, aggressiv människa.

Så sorry. Du lyckades inte. Du lyckades inte knäcka mig. Du försökte verkligen, eller hur? :) Jag störde dig, eller hur? Men du förstår, jag lever av en anledning. När livet blir fruktansvärt svårt, då kurar jag ihop mig mot vinden och fortsätter att gå. Det har räddat mig hittills. Jag ger aldrig upp. Jag står ut.


(Det här har inget med kärleksrelationer att göra).

Man blir ju trött.

Jag brukar inte irritera mig särskilt mycket på de s.k. storbloggerskorna. Men nu läste jag något som Kissie skrivit som faktiskt gjorde mig riktigt förbannad.

Citat från www.kissies.se 

""Ja, jag är inte förvånad över att ni vart sura över att jag inte tänker tillverka storlek “Large” i mina kläder för ni kan inte vara glada över nått verkar det som haha? Men det är inte riktigt mitt problem eftersom jag lever inte på era kommentarer. Så länge ni läser lixom haha.. 

 Nej nu ska jag inte vara sån, ger ett försök till att få er förstår hur jag tänker.. Mina plagg är riktigade mot min målgrupp, och vilka är det? Jo yngre tjejer! Dom flesta yngre tjejer här i Stockholm använder storlek xs, s och medium. Dom flesta vill det ska vara tight så dom väljer helst den mindre storleken och i mitt fall är det alltid XS, till och med xxs om det finns. 

Så för att tänka ekonomiskt så tänker jag inte tillverka massa large för dom kommer faktiskt inte gå åt, speciellt inte eftersom jag vet hur mina kläder kommer se ut och tror inte dom med large kommer tycka det är snyggt på om man har den stroleken. Vad är det för elakt med det? Tänker bara efter så jag slipper spendera massa onödiga pengar på plagg som ändå inte kommer sälja. 

Men är det en efterfrågan på storlek large av flera till ett visst plagg så kan jag ju trycka upp några och låta dom säljas. Men inte annars, för jag tänker ekonomiskt. Inte elakt som ni vill tro att jag gör. Jag är smart och är inte rik på att slänga iväg pengar.""

Jag vet att Kissie inte vill vara en förebild, det säger hon själv och jag kan både förstå och respektera det. Men det är inte så det funkar. Du väljer inte om du är en förebild eller inte. Det väljer din målgrupp. Det spelar ingen roll om jag hänger med kidsen och chattar på msn och har coola kläder - det är inte det som spelar roll. Det finns massor med människor som jobbar med ungdomar och unga tjejer som inte är förebilder alls. Av olika anledningar. Och sen är det andra - som t.ex. Kisse - som istället blir förebild eftersom de har något som är attraktivt för målgruppen!

Sen vet jag att hon är så rik och jag är så fattig, hon har så många läsare och jag har knappt några (iaf i bloggen), hon lever så glamouröst och jag är socialarbetare osv osv. Det är skitsamma.

MEN... det var inte det jag skulle prata om. Utan vikt.

Nästa citat från www.kissies.se 

""Svaret är dock nej, jag kommer inte tillverka storlekar i storlek Large, medium är det största som kommer finnas. Andledningen till det är för att kläderna som jag gör skulle aldrig i livet sitta snyggt på någon som behöver storlek Large även om det var storleksanapassat. Det kommer nämligen vara väldigt tight, kommer synas mage/ armar osv.

 MEEN kommer det ett plagg som är mer täckande och jag anser det skulle vara snyggt på en större männsika så kan jag överväga att tillverka dom i storlek large. Måste tänka på att även plagget ska se smickrande ut PÅ personen..

Inget negativt menat mot männsikor nu med Large nu utan jag tänker mest på erat bästa så ni inte försöker er på plagg som inte kommer se smickrande ut på kroppen.""

Jag blir så trött, för det är så dumt. Och jag blir så ledsen för jag vet att jag är snygg och fin och sexig och cool trots lite kula och rumpa och bröst utan silikon. Jag är vacker och fotogenisk och har massor med fina tatueringar. Jag är faktiskt bra och grym.

Men så tänker inte alla. Vi har ett sjukligt ideal idag, vi har hets mot människor som anses vara det minsta lilla överviktiga, vi har en galopperande ätstörningsproblematik.

Men visst, skit i det. Skit i att jag får sopa upp resterna av tjejerna som lever efter idealen. Skit i att en massa vackra kurviga kvinnor känner sig fula och äckliga.

Det handlar inte om Kissie, eller Hollywoodfruar eller Paris Hilton. Det handlar om att vi lever i en smalhetshets (wow vilket ord) som saknar motstycke. Den som är tjock är inte lika mycket värd som den som är smal. Vi lever i apartheid, där smala har rätt att ha andra kläder än tjocka, äta annat än tjocka, gå ut på krogen och ha roligt, ha lättare för att få arbete.

Tjocka människor är däremot dumma och lata, och har dålig karaktär. Helst ska de klä sig i tältliknande kläder och gömma sig någonstans där solen inte skiner.

Nä allvarligt, det handlar inte om enskilda personer längre, utan om masspsykos. Vakna upp snälla! Vakna upp och berätta för unga i er närhet hur fantastiska de är och att deras kroppar är värda vilka kläder som helst.


Krönika

Jag har skrivit en krönika:

Länk

Öppet brev till min arbetsplats.

Kära kollegor,

med anledning av det ökade intresset för min kropp i samband med att den ökade i storlek så vill jag klargöra följande:

* Jag är inte gravid. Inte det minsta lilla, och jag planerar inte heller att bli det. Faktum är att jag har steriliserat mig p.g.a. ett flertal allvarliga sjukdomar som kan vara ärftliga och inte är något jag skulle önska min värsta ovän.

Jag vet inte varför jag har gått upp i vikt, men några teorier är:

* Att några av de åtta olika mediciner jag tar påverkar vikten

* Att det faktum att min lever reagerat på ovan nämnda mediciner kan ha med saken att göra

* Att min sköldkörtel kan ha reagerat, något jag inte vet än

* Att jag som 35-åring är i övergångsåldern med allt vad det innebär av värmevallningar och viktuppgång

* Att min reumatism gett mig så ont i bäcken, knän och fötter att jag ibland inte orkar gå den timslånga promenad fram och tillbaka till min hunds dagis

* Att jag efter att ha haft problem med aptit, mat och självbild pg.a. svår psykisk ohälsa i hela mitt liv äntligen äter så mycket som jag behöver och således väger så mycket som min kropp ska väga (mina föräldrar är inte smala).

Allt ovanstående är förstås jätteroligt att leva med, och det blir ännu bättre av att få kommentarer.

Så pliz, tänk lite.

En ledsen Helena

HAT.

Jag hatar inte så mycket. Men en sak hatar jag mer än allt, och det är människor som avlivar friska djur.

Jag tror att det har med min planeringsmani att göra. Jag köper inte en katt för att "hoppsan, grannens katta var på smällen och oj vad söta ungarna var. Och oj jag blev ihop med Pelle som är allergisk eller så kom lilla Tjosan efter nio månader och då kan man ju inte ha katt.

Och när ingen annan tar hand om katten medan jag står och viftar på händerna och skriker "gööör nåntiing" så ringer jag och skriker på några katthem som givetvis är fullbelagda. Och sen är det deras fel att Misse och Nisse får en spruta hos veterinären, för det är ju katthemmens jobb att ta hand om alla 100 000-tals övergivna katter i Sverige".

Vill man få mig ännu argare kan man skriva typ "nu leker de tillsammans i himlen och har det mycket bättre". Nej, de har det inte bättre, DU har det bättre eftersom du köpte dig fri från ansvar med en överdos bedövningsmedel!

Jag hoppas och ber djupt och innerligt om en plats där jag får träffa mina älskade djur igen, men att den platsen eventuellt finns är INTE en ursäkt för att ta livet av någon.


Jag är inte sentimental med mina djur. De är inte dockor, barn eller människor. De behöver kärlek och omvårdnad. Är de sjuka ska de få vård, är de så sjuka att inget går att göra så ska de få somna in. Det är mitt förbannade ansvar som människa.

Djur kostar PENGAR. Djur har behov. Djur är ett jävla ansvar. Man kan inte ta med fem katter på semestern. Det är inte som fem barn, eller fem hundar. Och det ska inte komma som en överraskning, utan det ska den veta som skaffar djur!

Nu skulle jag vilja skriva att inte fan behandlar vi våra barn så. Men det vet jag ju att många gör. Så jävla tragiskt!

På jakt efter ett riktigt dåligt mående.

Om man läser här så kan man lära sig:

Att socker och kolhydrater, två saker som ofta utesluts när folk börjar banta, faktiskt är nödvändigt för att hjärnan ska fungera normalt; båda två förvandlas i kroppen till serotonin, som är den transmittorsubstans man saknar när man är deprimerad.

Jag är ju precis där.

Jag måste ner till BMI 25, annars får jag inte operationen betald. Igår fick jag en ordentlig humördip och mådde skit och grät, något jag inte gör särskilt ofta längre, om jag inte är ledsen över något förstås.

Mina tankar upptas mer och mer av vikt, mat, godis, ångest, och BMI.

Jag svär - får jag bara minska brösten så ska jag fan inte ägna en tanke åt BMI, denna idiotiska uppfinning.

Läs och rys, jag orkar inte kopiera in det.

Sen VET jag att det inte är bra att leva på Pågens rågkakor varje dag - det säger både min mage och min hjärna. Men att äta bättre mat för att må bra är en sak, en annan att behöva tänka på varenda liten bit man äter för att man ska ner några kg till ett jäkla påfund från 1800-talet.

Viktigt.

Det här jag ska skriva om är nog ett av världens mest uttjatade ämnen.

Vikt.

Min, din och andras.

Smal, mullig, tjock, fet.

Snygg, mindre snygg, ful, motbjudande.

Eller hur?

Det är så himla svårt. Och det kommer att bli en motsägelsefullt inlägg.

Faktum är, att jag trivs mycket bra med min kropp. Jag är definitivt inte smal, men inte tjock. Jag är lite rund och kurvig, stora bröst, höfter, inte direkt smal midja men smala armar och ben. Ändå känns det fel.

Jag har varit smal, oftast har det varit i samma perioder då jag varit antingen djupt deprimerad eller manisk, och att se extremt smala människor ger mig ångest - antagligen eftersom jag förknippar det med dåligt mående.

Men så kan jag se på gamla bilder, när jag varit mer lagom, och tänka "Gud så snygg jag var där". Och så tittar jag på bilder på mig själv nu och tänker "Jag är ju snygg nu med".

Jag vägde 67 kg i somras, men då mådde jag inte bra. Nu har jag gått ner till 64 och mår bättre, och jag VET ju att jag MÅSTE hålla mig i form. I form, inte smal. Men jag måste dels träna för min Bechterews, och för att jag har diabetes i släkten.

Jag är snart 34, och det är inget skämt längre. Men om man stoppar undan just den aspekten, som är logisk och vettig, så finns det andra. Det som ger mig dåligt samvete för att jag äter för mycket glass en kväll. För det "ska" man ju inte göra, men OM man gör det - så hjälper det om man åtminstone har vett att skämmas.

Eller hur?

Jag tycker att size zero är rent gräsligt. Det gör ont i mig. Jag älskar kurviga modeller och kraftiga kvinnor.

Men jag får liksom ingen ordning på mig själv.

Jag vet inte om jag fortfarande inte hunnit växa ikapp min kropp mentalt, efter att ha varit trådsmal och mager så förvandlades jag i högstadiet och jag hann nog inte riktigt med.

Jag vet bara att jag sitter med ångest nu, efter att ha ätit "för mycket" glass och inte tagit min vanliga promenad på morgonen (eftersom det var snöstorm så valde jag och Poppy bussen).

Jag har inga som helst problem med att visa mig lättklädd eller naken, det är inte det. Det känns bara skamligt att...ÄTA.

Det enda jag vet är att i den stunden vi skuld- och skambelägger ätandet, så bäddar vi för ohälsa. Och tja, det är väl ungefär där vi är idag.

FATta!

Det är väldigt skönt att komma hem och känna sig tjock och slapp, och sen titta in på beyondsizes för lite kurvboost.

F.ö. så HAR jag faktiskt tränat idag, cykling och rodd. Och egentligen så skiter jag i vikten, jag måste bara få fram lite muskler som kan bära upp det här rucklet.

Att fira alla <3 dag

Jag har länge varit en racer-dejtare, dvs en som aldrig varit mer än mellan två förhållanden av olika slag. Mina relationer kan ju se väldigt olika ut sinsemellan eftersom jag ofta väljer att leva polyamoröst eller som relationsanarkist. Antingen har jag dejtat, haft mer eller mindre lösa förbindelser eller mer "seriösa" relationer. Oftas med en primär partner som jag delat det mesta med.

Just nu är jag dock mer singel än jag varit på över 10 år. Och det är så skönt. Ingen att fråga om lov. Ingen som har åsikter kring vad jag väljer att göra med min kropp. Ingen har något att säga till om när det gäller mina djur.

Det jag saknar, framför allt nu när det händer så jobbiga saker och mycket i mitt liv rämnar framför mina ögon, är någon som jag kan krypa in i famnen på. Någon som stryker mig över håret och säger att allt ska bli bra. Någon som står på min sida i vått och torrt.

På jobbet använder vi nätverkskartor för våra klienter. Min egen är trasig och full med hål. Jag har inte varit så här öppen i bloggen tidigare, men nu tänker jag vara det. Jag är trött på att smyga med delar av mig själv.



Här ser man lätt och överskådligt vilka trygghetsfaktorer som finns kring en människa.

Familjen kan vi stryka direkt från min karta. Jag har ingen.

Släkten ryker också, jag har ingen.

Arbete och skola har jag ju inte alltid haft, men jag har alltid varit duktig att hitta KASAM (förklaring kommer senare) och få vettig sysselsättning och Känsla av sammanhang.

Det är lätt att se hur viktiga de resterande tårtbitarna är, och när det svajar med jobb eller myndighetskontakter så svajar antagligen världen mer för mig än många andra. Och myndighetskontakter har jag, och har haft, så att det står mig upp i halsen.

Sen har vi den återstående tårtbiten, som är Vänner. Jag överdriver inte om jag säger att jag har de bästa vänner som finns i världen. Jag är stark, oerhört stark, men utan mina vänner skulle det inte spela någon roll. De är vänner, familj och släkt. Jag har fått systrar, syskonbarn och extramamma genom mina vänner. Jag finner min väg, och hittar näring längst ner under asfalten.

Mina djur hör nog dit också. De ger mig en trygghet, de finns alltid där.

Idag ska jag fira mina <3, och jag ska också minnas de katter som dog i en lägenhetsbrand idag för fem år sen. Jag har skrivit om det lite tidigare i bloggen.


KASAM

...och nu blir det mer reklam...

Jag har fått äran att vara ambassadör för PLAN i en miljökampanj. Här nedan ser ni mitt mästerverk. 

Steven Spielberg kommer att ringa när som helst...

...och ja, filmen är längre än bakgrunden för jag är INTE Lisbeth Salander och jagkanintekoda!




Modig man sökes.

Kvällen igår började bra, för att sedan suga röv rent ut sagt.

Antagligen är jag bitter. Samtidigt inte, för jag har verkligen inte tappat framtidstron, och jag är inte någon deppig "singel" eftersom det ordet inte existerar i min vokabulär.

Jag är bara ledsen och besviken över att vuxna människor är fega och inte kan vara ärliga mot mig. Jag kan ta det. Jag vet att jag inte är "som alla andra".

När man accepterat att en tidigare kärlek inte orkade pga av min hälsa så blir man lite ledsen när denne nu är ihop med en annan person som också mår dåligt. Kanske hade varit ärligare att säga att kärleken helt enkelt dött?

Nå, efter att ha whinat över vissheten att ytterligare en människa ljugit om anledningen till att göra slut med mig, så tänkte jag att jag skulle skriva en kontaktannons. Inte för att jag vill söka efter en ny/ytterligare partner, men för att se vad jag värdesätter och vad som krävs av en person som är med mig.

Jag tror att den som vill leva med mig måste ha mod, inte nödvändigtvis mod(s).

Hands off?

Jag vill inte tatuera mina händer, inte så mycket för att det skulle vara svårt att hitta jobb, som att jag faktiskt tycker att det är fult. Fingrarnas hud verkar inte vara gjord för att tatueras, enligt mig.

Men jag vill göra implants på händerna. Vet inte exakt vad, men jag vill. Och det är ett stort steg. Mycket stort.

Bara de tama fåglarna...

Det har inte blivit så mycket bloggat de senaste dagarna. Ibland blir det bara för mycket i den s.k. verkliga världen.

Egentligen är det två saker som hänt:

1. Jag blev brutalt påmind om en sorg jag dagligen lever med.
2. Jag hamnade i en förlora/förlora-situation eller "damned if you do, damned if you don't".

Det har varit ledsna och ångestfyllda dagar, men nu ska jag ta mig därifrån.

Bara de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.

Jag kan göra vad jag vill.


Hairy is scary?

Jag hänger en hel del på en community-  informations- och bildsida som heter Bmezine. Vad du än letar efter i bodyartväg (nytt ord?) så är risken stor att du hittar det där. Allt från random tatueringsbilder, piercade läppar, ögonbryn och kinder samsas med mer extrema modifieringar som stympning, branding, implants och tungklyvningar. Jag skriver dem i den ordningen även om det vid första ögonblicket känns helt vansinnigt med människor som amputerar fingrar tår och penis. Jag vill inte göra det. Jag gör andra saker som många antagligen tycker är precis lika vansinnigt. Iallafall nästan.

Allmänheten slipper hur som helst besudlas med dessa bilder då de ligger på en lösenordsskyddad sida.

Men...det jag skulle komma till är:  På sagda lösenordsskyddade sida gömmer sig också tusentals bilder på piercade kön. Massor massor massor. En hel orgie i fittor. Och ALLA är rakade. Inte ansade, utan brazilian wax-köret.

Det ser HELT SJUKT ut. Tycker jag. Som funderar på att klyva tungan och stoppa in fler implants. ALLA dessa kvinnor är TOTALT HÅRLÖSA.  Måste man se ut så för att få slänga upp muffen på nätet...?

Måste man verkligen se ut så. Självklart finns det många som tycker att det är snyggt och känns skönare osv, men ALLA kan inte tycka det, eller kan de och vad har jag då missat? Det kliar ju satan när man rakar sig. Jag tar bort hår på benen och armarna, mest för att det så dumt ut med en hårig tatuering. Men det håret är ju inte alls lika tjockt, grovt och stickigt...liksom? Eller är jag knäpp?

Illustrerar med en fin bild, nej - inte på mina genitalier. Hjääääälp, hååååår!!!




RSS 2.0