Last man standing

Last Man Standing(I) I am the one
(The one) Who lost control
(Control) But in the end I'd be the
Last Man Standing

(I) I am the one
(The one) Who sold his soul
(His soul) Forever gone to be the
Last Man Standing

Glorious
Noble in my mind
Everything a fight to win
Taking all and giving
Whatever my pride would let me
Not backing down, not giving in
I wouldn't lose, I couldn't


(I) I am the one
(The one) Who sold his soul
(His soul) Forever gone to be the
Last Man Standing

I walk alone
With my head held high
Never felt that I belonged
Stand my ground at all costs
Running through life with blindfolds
Just for the right - right to be wrong


Nothing would rule my world but-


(I) I am the one
(The one) Who lost control
(Control) But in the end I'd be the
Last Man Standing

(I) I am the one
(The one) Who sold his soul
(His soul) Forever gone to be the
Last Man Standing


Seeing clearer what I've done
I'd refuse to let things go
I could never once admit I'm wrong
And what do I have to show?

Seeing clearer what's at stake
And the things I have to change
I just hope I can, it's not too late
To get a chance to end this pain

Things do change.

Daddy said that I'm a good boy
Caus I always did his will
But I can't remember, was it me - how did I feel
I call'em family, but in the heart of hearts I know
There's something wrong with me, what can I do?
Mother said that I'm a good girl
I was always dressed to kill
But I can't remember, was it me - how did I feel
Now this is long ago
But Today I'm really sure
I don't wanna crawl no more
No I don't want to
I want to be all alone
(to be all alone)
(leave me all alone)
(I'm so lonely)
Sometimes I don't know what I prefer to be
That's all that I can see
So I burnt down the house of hate
The key to close the door
What a nice September
I found out it's not too late
It happened yesterday
But today I'm really sure
I don't wanna crawl no more
No I don't want to

Jag tror på mirakel.


...

Jag har bloggångest.

Jag läser bloggar om cancersjuka mammor och inser att jag inte har några problem.

Jag läser politiska bloggar och inser att jag inte har något att säga.

Jag läser modebloggar och inser att jag är ful och fet.

Jag har absolut inget vettigt att säga till världen.

Jag borde kanske lägga ner bloggen.

Sorgen över det som inte blev.

Jag var på kick-off på jobbet igår. Det var väl sådär, orkar inte gnälla över kall och tråkig mat i det här inlägget. Som avslutning var det en dansgrupp där som från etiopien, som dansade traditionell dans. Helt fantastiskt att se och jag blev lite nostalgisk eftersom jag bott i Afrika när jag var barn.

De avslutade med att bjuda upp alla att dansa med dem, och flera elever från skolans dansutbildning var uppe och dansade, jätteduktiga. Och en del av mina kolleger. Break dance  och annat. Det var jättefint och värmande, man förstår verkligen vad dans kan vara, ett sätt att förbrödra och en källa till glädje.

Men i mitt hjärta gör det ont. För jag sitter där jag sitter med en kropp som inte längre vill det jag vill. Med en ensamhet i mitt hjärta över stela leder, värkande fötter, klumpiga rörelser och en oförmåga att hoppa och springa. Jag som alltid studsade fram som barn. Jag gick nästan aldrig, utan studsade och hoppade fram. Klättrade i träd och lekte, simmade, spelade bandy, cyklade, red och hoppade höjdhopp.

Jag har antagligen igen det idag, utan all rörelse tidigare hade jag nog varit mycket sämre. Men ändå.

Jag tycker att jag hanterar det ganska bra. Men just vid såna tillfällen, då jag verkligen önskar att jag kunde delta, dansa, få applåder, få manifestera min glädje med rörelser - då går det inte, och då gör det så ont.

:(

Jag känner att jag borde skriva något. Jag lever. Det finns saker omkring mig som gör mig jätteledsen just nu, kanske kommer det mer om det i låsta bloggen.

In the djungle...

Jag mår så dåligt att jag har lust att lägga mig ner och dö. Jag vet inte vad som är fel på min muskel men det gör ont, ont, ONT så att jag gråter. Jag lyckades överleva dagen med hjälp av dubbel dos Voltaren, det är det enda som biter på mig. Och egentligen ska jag inte ens äta den för leverns skull...

Alla värktabletter ger mig ont i magen och nu äter jag en macka för att kunna trycka i mig en tablett till tillsammans med en Alvedon forte. Sen ska jag ta en varm dusch och en Humira-spruta. Humiran har jag inte vågat ta efter senaste förkylningen eftersom den blommade upp igen förra gången jag tog. Kunde liksom inte riskera att inte kunna vara med på första utbildningsträffen.

Jag funderade över om det är så att jag alltid blir sjuk när det är saker på gång, utbildningar, kurser, konferenser osv. Svaret är nej. Svaret är att det bara blir så mycket mer tydligt när jag inte lever enligt mina rutiner. Det blir så tydligt när jag inte kan ta en senare buss eftersom magen pajade. När jag inte kan gå och lägga mig en stund på dagen. När jag inte kan åka hem efter jobbet och ladda batterierna.

Jag vill lägga mig ner och gråta och sova i hundra år, men det går inte för jag är ett ruttnande gnu-kadaver och runt omkring mig cirklar hungriga hyenor och glupska gamar.

Jag måste orka, jag får inte falla, jag får inte visa mig svag. Jag får inte ens för ett ögonblick få dem att tro att jag är slagen. Måste stå upp en sekund, en till timme, en till dag.  

"Du är ju bara för mycket"

Nu tänker jag skriva ett inlägg som kanske kan verka bittert, men som inte alls avser att vara det. Det är inte den känslan jag har när jag skriver, utan snarare en fundersam insikt, en tanke

Jag är "singel" just nu, och det känns som att jag kommer att förbli det ett tag. Jag har mina teorier kring det och jag tänkte dela med mig av några tankar.

1.

Jag får ofta höra att jag verkar hård och otillgänglig av vissa, och av andra att jag utstrålar värme och vänlighet. Kanske finns förklaringen till det i att jag en gång var ett mobbat och misshandlat barn, som inte bara trodde utan visste att ingen kunde tycka om mig. Det fanns liksom inte på kartan, och det var inte som i filmer och böcker, att det trots allt fanns någon där som gillade en. Jag var paria.

Det har gått nästan exakt 20 år sen, och det börjar sluta göra ont nu.

Med det sagt så är det kanske inte så konstigt att jag inte förstår om människor kommer fram till mig för att de kanske skulle tycka att det är roligt att lära känna mig. Att de kanske tycker att jag är snygg. Osv.

Nu vill jag också flika in att jag trots detta inte har ett direkt dåligt självförtroende (eller självkänsla). Jag tycker om mig själv, JAG upplever att jag är både snygg och trevlig ofta, och jag trivs i mitt eget sällskap. Jag vet att jag är värdefull osv.

Det är bara i kontakten med nya människor som jag känner mig som en grå mus som smälter in i tapeten. Och JA, jag förstår att det blir konstigt när en sån som jag inte fattar att hon syns överallt och alla känner igen henne. Jag förstår att det verkar högfärdigt att bli förvånad varje gång någon hälsar. Eller när jag inte vågar hälsa på folk eftersom jag tror att de inte känner igen mig.

Det var det första - kontaktskapande.

2.

Sen blir det en relation, eller iallafall dejtande. Då verkar jag väldigt spännande. Tatuerad, piercad, spännande jobb, engagemang i djurfrågor. Snygg som fan. Stora bröst. Gulliga katter. Jättesöt hund.
 
Och lite psykisk ohälsa.

Det verkar ju nästan lite chict med depressioner. Lite pikant sådär, en chans till att få hjälpa och stötta. Vara en trygg axel. Göra sig lite oumbärlig. Och det här med reumatism, det är inget att hänga upp sig vid, då om någonsin kan man behöva en stark karl som hjälper till med dammsugning ibland.

Så går tiden. Och istället för stora bröst så känns de nästintill groteska. Gigantiska på gränsen till obscena svulster som man inte vet hur man ska hantera. Tatueringar ja, men sen då. ALLA pengar går ju till tatueringar!!

Det är för mycket tatueringar, för lite resor och för många djur. Hunden är oflexibel. Hunden kan inte vara ensam en hel kväll. Hunden kan inte åka utomlands. Katterna kan inte vara ensamma hemma en vecka utan det ska ordnas kattvakt.

Och sen...

3.

...sen är det inte chict med psykisk ohälsa. Det är inte spännande och det är inte läge för den trygga axeln när jag ligger i fosterställning med ångestkramper eller flyter in och ur psykoser. Det är inte pikant längre när jag gråter mig igenom dagarna. När jag förtvivlat skriker på min psykmottagning att de ska hjälpa mig.

...och det är inte kul att inse att reumatism inte försvinner för att man städat hemma hos mig en gång. Det är en chock att inse att reumatism inte bara är ont i lederna, utan feber, trötthet, smärta, mediciner, kramper i ryggen, förstörd mage, bajs, diarré, kräks, utslag och eviga ögoninflammationer utan slut.

Det är läkartider, psykologtider, apotek, mediciner, dosetter, blodprover, sprutor och överkonsumtion av toapapper.

4.

Och inte nog med det.

Det är djur, bodyart, sjukdomar och ångest. Och sen är det jobb, fackligt engagemang och hemlösa katter. Och media. Det går inte att stoppa mig i en liten ruta. Det går inte att få grepp. Det går inte att hinna med.

Jag är bara för mycket helt enkelt.

...

Jag känner mig mest ensam i hela världen just nu.

Var finns omtanke och medkännande?

Sorgligt...

Hittade den här starka bloggen. Känns som att jag ska sluta klaga över min sjukdom nu. :(

http://mrsgonzo.blogspot.com/

Versus me

Distance versus time
cutting verses down to size
focus versus tears
versus how did i get here's
versus curses in your eyes

force of nature versus range
nature versus odd or strange
there's a fire starting here
versus there's nothing to fear
versus lonely versus safe

like a kitten versus rain
a cathedral versus love versus shame
free versus out to sea
versus versus versus
me versus me

distance versus time
cutting verses down to size
focus versus tears
versus how did i get here's
versus curses in your eyes

force of nature versus range
nature versus odd or strange
there's a fire starting here
versus there's nothing to fear
versus lonely versus safe

like a kitten versus rain
a cathedral versus love versus shame
free versus out to sea
versus versus versus
me versus me

like a kitten versus rain
a cathedral versus love versus shame
free versus out to sea
versus versus versus
me versus me


Silence...

Så var glittret borttvättat, håret utrett och de svettdränkta kläderna tvättade och nerstoppade i lådor. Tills nästa år.

Jag hade ett fint samtal över msn igår med en vän, och det hjälpte mig mycket. För jag känner mig sviken just nu. Vänner försvinner. Bekantskaper känns ytliga. Saker hinns inte med. Jag känner mig utanför och bortstött.

Jag vill tro att jag är en sån som finns där för andra, men det är uppenbart att det inte är många som finns där för mig just nu.

Livet är som Prideparaden. Det är inte lika roligt när man kommer ifrån sitt ekipage, musiken har tystnat och man går ensam långa sträckor medan folk besviket tittar på en för att man inte två meter lång med grönt hår. Man har ont och ingen finns där för att hjälpa.

Jag ska sätta igång en utrensning nu, för jag orkar inte längre hålla kontakten med folk som uppenbart inte har tid med mig.

Det är upp till er att visa om ni vill ha mig i ert liv eller inte.

Köttets lust och hjärtats obotliga ensamhet.

I know it's hard to tell how mixed up you feel
Hoping what you need is behind every door
Each time you get hurt, I don't want you to change
Because everyone has hopes, you're human after all
The feeling sometimes, wishing you were someone else
Feeling as though you never belong
This feeling is not sadness, this feeling is not joy
I truly understand, Please, don't cry now

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you

Being like you are
Well this is something else, who would comprehend?
But some that do, lay claim that
Divine purpose blesses them
That's not what I believe, it doesn't matter anyway
A part of your soul ties you to the next world
Or maybe to the last, I'm still not sure
What I do know is, to use the world is different
As we are to the world but, I guess you would know that

Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you
Please don't go, I want you to stay
I'm begging you please, please don't leave here
I don't want you to hate for all the hurt that you feel
The world is just illusion trying to change you


Stoltheten

Det har varit lite tyst här, och det för att det har varit Stoltheten med allt vad det innebär.

Jag ska skriva om Pride, men just nu är jag trött, slut, dränerad på energi och endorfiner som strömmat genom min kropp främst idag, men även de dagar jag jobbade i Pride park.

Det har hänt saker i mitt huvud, mitt hjärta och mitt sinne. Jag ställs inför faktum och gamla spöken och demoner.
Jag känner mig i skrivande stund fruktansvärt ensam, trots (eller kanske pga) att jag mött 1000-tals människor i starka möten under flera dagar. Det är mitt i natten, jag har väldigt ont och är lite besviken över hur kvällen slutade. Trots alla underbara jag kramat, pussat, masserat och pratat med.

Jag har insett att jag måste försöka klarlägga vad jag längtar efter, och vad jag egentligen vill ha. Vad som är jag och inte andras idéer, andras normer och andras längtan.

Men nu ska jag försöka sova. Det kommer bilder och berättelser i morgon.

Nästa år kan jag inte gå i paraden. Då ska jag åka. Mina fötter och knän orkar inte riktigt.

Pride - in the name of love

§§§

Usch, ekonomisk kris den här månaden. Ont i magen, men alla djur har vad de behöver i form av mat och sand. Poppy tröstpussar mig just nu.

Jag måste ha ett extrajobb. Det här kommer att bli ett mycket tufft år. Men jag räknar med att mitt privatliv kommer att gå på sparlåga så det är lugnt.

Psycho therapy

Nu ska jag snart stressa till psyk, och det känns inte ett dugg bra. Jag hatar verkligen terapi, ändå vet jag att jag behöver det. Jag klarar inte riktigt av den där utsattheten och nakenheten rent själsligt.

Fik och skrik.

Idag har jag haft det trevligt och fikat med Johanna och Hemi med varsitt barn. Tyvärr mår jag inte särskilt bra med krypningar i kroppen, illamående och panikattacker hela tiden. Jag är så TRÖTT på att må så här!!!!! Det är fan illa när man sitter på t-banan och känner "just nu, i denna sekund mår jag bra. Jag är sval, jag har inte ont och jag är lugn". Sen kommer en vallning eller en krypande ångestattack och så var den stunden över. Bajs.

Jag vet att andra har det värre, men jag är ledsen ändå. Så det så!

:(

Nu ska jag gnälla. Varning alltså.

Jag skrev ju att jag fått remiss till sjukgymnast, och det är för att jag mår sämre i kroppen, och inte orkar ta tag i träningen. Jag är ingen träningshatare egentligen, jag har rört på mig under nästan hela mitt liv, och det har antagligen igen idag. Jag har simmat (har alla märken upp till silvermagistern), ridit, spelat landbandy, tränat yoga, gått långa promenader dagligen och dansat balett, stepp, jazz och fridans för att nämna en del.

Det är bara inte roligt längre, för jag orkar ingenting! Det gör mig gråtfärdig att uppleva hur svag och bångstyrig min kropp har blivit. I mina drömmer springer jag, och dansar balett, grand jeté och arabesque, jag går ner i spagat och njuter av hur världen ser ut från min nya position. I verkligheten kan jag knappt springa till bussen eller ha sex i missionärsställningen.

Jag går upp i vikt och jag orkar inte röra på mig för att motverka det. Den ökade vikten blir en större påfrestning för kroppen och så är den onda cirkeln igång.

Jag hoppas att sjukgymnasten kan hjälpa mig att komma igång och lära mig bra skonsamma övningar.

Jag vet att folk undrar varför jag moddar mig så mycket.

Min kropp har tagit ifrån mig min rörelseförmåga och min spontanitet. Varje övernattning innebär transport av elva mediciner. Längre frånvaro kräver kylväska och injektionssprutor. Vart jag än är måste jag veta var det finns toaletter. Ibland sover jag bort en helg för att jag är så trött.

Jag känner mig tjock, ful, trött, svullen och grotesk med gigantiska bröst.

Det finns absolut ingen mening med det här inlägget, bara en massa självömkan som vill ut.

Separationsångest



Jag har total ångest eftersom jag ska resa bort imorgon. Jag vet att det kommer kännas bättre när jag väl kommer härifrån, men just nu förstår jag inte hur jag ska klara mig utan katterna i fyra dagar.

Hatar att jag känner så här, det är så jävla störande.

Livet går framåt.

Sitter och läser gamla dagböcker på Lunarstorm :)

5 juni 2004:

Jag hjälper inte någon när jag själv blir sjuk i depression och svår ångest, när jag tidigare skar mig eller när jag inte kunde åka tunnelbana eller gå ut ensam.
Jag vill må bra! Jag har rätt att få må bra och ha ett drägligt liv och en meningsfull tillvaro! Jag ska slåss för den rättigheten, för den är även en skyldighet. Jag vill nämligen vara en tillgång för andra, och det kan jag bara vara när jag mår bra och får vara jag.

Så sant som det är sagt. :)

Livet har faktiskt blivit bra mycket bättre. JAG har blivit bättre.

Two days to go.

Just nu är jag så trött så trött...det här med att trappa ner lugnt inför semestern är det inte tal om. Mycket som ska göras på jobbet, många läkarbesök av olika slag och annat som tar tid och kraft.

Men klockan 20.00 på torsdag är det finito för den här säsongen, då ska jag logga ut och sen ska jag faktiskt GÅ ut också - och festa lite. :)

Jag har ont och är trött i kroppen, knäna verkar bli sämre och sämre och samma sak med bäckenet. Jag tror att min kropp kommer att uppskatta att slippa bära runt på fem kg datorväska varje dag...

Var på företagsmassage idag men nu har jag nästan lika ont igen. Det känns som att gå omkring med stora runda ojäma stenar i skorna, alltid ont. Kan inte gå lika fort längre eftersom jag tar kortare steg.

Jag känner mig faktiskt lite ledsen över att vara så skruttig. Jag ska få gå i samtal nu några gånger iallafall, och jag behöver det. Det är inte kul att se och känna hur ens kropp förändras till det sämre. Jag vet att jag borde träna mer för att undvika försämring men jag har ju ingen ork! :(

Nu ska jag gå och tappa upp ett bad, och sedan bada medan tre katter kontrollerar att allt går rätt till. Vad gjorde man utan djuren? Hade det bra mycket tråkigare!

Tidigare inlägg
RSS 2.0